Möte igen!
Någonting som gör mig mycket ledsen just nu är att X pendlar mycket i humöret och sättet att tala med mig. Ibland är X så snäll, lugn, säger att allt kommer bli bra, att allt löser sig. Dagen efter har man lust att ringa honom för att han va på så bra humör dagen innan. Man lyfter luren och slår nummret med ett pirr i magen, han svarar VA FAN VILL DU? VARFÖR RINGER DU MIG? Och hela min värld rasar. Man hinner på ett dygn bygga upp en bild om en bättre framtid och sen på några sekunder så rasar allt ner över en. Helt plötsligt börjar han hota med att han inte vill ha nått med mig att göra om jag fortsätter sms:a eller ringa. Det han menar är igentligen att han inte vill veta av mig förens han släppts och kommit hem och känt sig för om han vill leva festlivet som singel eller familje livet som make. Och jag ska bara sitta tyst och finna mig i det, finna mig i hans ord, finna mig i hans val...
Jag har hela tiden sen eländet började sagt att jag känner på mig att hanbara låter mig hållas för att jag inte ska träffa nån ny innan honom eller så länge han är på hemmet. För kärleken finns inte längre, han kan omöjligen älska mig med det sättet och beteendet han har mot mig. Det är ingen kärlek i att se nån annan lida, höra nån annan gråta eller i att behandla nån man är gift med som nån med en smittsam sjukdom. Faktum är att han är den som är smittsam, hans missbruk har smittat mig, jag har blivit en missbrukare utan droger, en missbrukare som lever för sin man på sättet han vill leva.
En människa som älskar en annan människa stänger inte sin make/maka ute, Man skiter inte i att svara i telefon eller på sms, Man blir inte arg av att höra dennes röst, Man nedvärderar inte och smutskastar sin make/maka.
Samtidigt i allt elände kan jag inte sluta tänka på bröllopet vi hade, det var så fint, fina klänningar, fina kostymer, mina barn var så underbart fina, våra familjer satt med tårar i ögonen så lyckliga, kyrkan var perfekt, festen var perfekt, maten var perfekt...ALLT...Hur kan han inte tänka på det?
Hur kan han inte tänka på saker han lovat mig, lovat barnen? Hur kan han inte må dåligt över att inte få komma hem till sin familj? Hur kan han inte må dåligt över allt han utsatt oss för? Det finns så mycket HUR, VARFÖR, NÄR....Och inga svar.
Men våra nära då? Våra vänner? Vill inte dom veta eller förstå vad som skett? Dom som närvarade på bröllopet, dom som umgåtts med oss och som trott att allt var bra fram tills återfallet? Hur kan dom bara finna sig i det hemska beteendet han har mot mig, tycker dom att de är okej eller tycker dom att så länge han beteer sig bra mot dom så är det okej...Varför säger ingen stopp? Jag är den som får höra, du måste sluta ringa honom, du måste bryta med honom, du måste göra si och så...
Men vem säger åt honom att han måste skärpa sig, att han måste tänka sig för, att han borde skratta sig lycklig som har/hade en familj som står kvar trots allt...
Han kommer att släppas snart, han kommer hem till stan, till en egen lägenhet med egna möbler, hur ska allt bli då? Ska han umgås mer med sin tjejpolare han inte kan släppa än med oss, mig o barnen? Kommer han ens att ringa? Kommer han bry sig eller kommer allt vara på hans villkor?
Jag förstår ingenting, jag önskar helt ärligt att detta aldrig skett, eller att jag aldrig gift mig och jag är så evigt tacksam att vi aldrig hann få barn...
JAG HATAR HANS SÄTT ATT BEHANDLA MIG EFTER ALLT JAG GJORT FÖR HONOM...//C
Hej C,
Jag hör att du lider och är förvirrad, och skulle så gärna vilja krama dig och säga att allt kommer bli bra.
C, du har ett val, eller du kommer att få, det kommer inte att vara på 'hans' villkor. Du kan få kraften att det kan vara på 'dina' villkor!
Jag tror förståelsen och insikten du kommer få genom att träffa andra, gör att du en dag kommer att kunna leva på 'dina' villkor och inte på hans. Men det är en resa dit, lång, besvärlig och där iallafall jag längtade ihjäl mig, även om det jag längtade till gjorde mig supersjuk.
Du gör helt rätt, du pratar med andra som har samma problem, du skriver här. Det kommer att göra att du till slut kommer att kunna göra det som känns rätt för dig!!
Det mest smärtsamma är att förlora sig själv, att blir förvirrad och vara i 'någon' annan. Jag var det länge, och har precis faktiskt börjat förstå att det tar tid.
Tankar i miljoner till dig ,
Ji
Hej C
Hur mår du?
Inga nyheter brukar vara goda nyheter, hoppas det är så här också!?
Tankar ifrån, Ji
Herregud! Jag känner igen mig otroligt i det du skriver, i det din kille gör, i det du gör. Att man bara ska finna sig Hans ord, i Hans val, utan en tanke på vad man själv skulle vilja.
Och i våra hjärnor, hur ska vi kunna förstå att våra män kan älska oss med det beteendet?! Omöjligt!
Och man varken nedvärderar eller smutskastar sin bättre hälft! Nej! Men precis, allt som är så fint och vackert och bra när Han är nykter då?! Är allt bara för jäves, aldrig!
Och precis, hur fan kan alla hans släktingar bara stå och se på när dom VET att han är fan inte snäll! varför sa ingen att han för fan måste skärpa sig, tänk på mig typ?! Obegripligt!
Men man måste ibland inse för sin egen del, att nej, jag sviker MIGSJÄLV genom att stanna, och han är FAN inte viktigare än mig, så jag måste gå, lämna honom bakom. Han har fått sin chans för länge sen. Och jag kanske aldrig får några svar.
STÅ PÅ DIG!
