Pusselbitar..
Nu har han fått sin lägenhet & det känns vemodigt, samtidigt som jag är glad för hans skull att han har någonstans att ta vägen så känner jag stor sorg för att vi som ett gift par inte kan bo ihop pga hans problem. Gråter inte varje dag längre men när det kommer så kommer det i floder och det krävs inte mycket för att det ska rinna över.
Jag får fortfarande mycket skuld & han säger att jag måste skaffa hjälp (vilket jag gjort) men han tycker jag behöver hjälp av fel anledningar. Jag behöver hjälp för att ta mig ur mitt medberoende och för att bygga upp mig själv och hjälplösheten i mig. Enligt honom behöver jag hjälp för att jag är värsta terroristen och besvärar honom med mina samtal och sms, enligt honom behöver jag hjälp för att jag inte litar på honom och är svartsjuk. På något sätt känns det som att han inte tillfrisknat fullt ut, för en del i behandlingen vad jag tror är väl att erkänna sina fel och brister & inte skylla saker på andra. I mina ögon är han inte mogen, han hatar att jobba, han ser inget fel i att umgås med sina tjejkompisar på det sättet han gör och han saknar respekt för andra människor och speciellt mig. Jag förstår inte hur behandlingshemmet kan anse att han är så gott som färdig behandlad.
Jag måste erkänna att jag är rädd för att det inte dröjer länge förens han kommer i obalans igen och jag hatar tanken på det, men det är bara han som kan styra över sitt liv & sina val.
Jag hatar sättet han behandlar mig på, rösten han talar till mig med, sättet han pratar med mig och pendlar i humöret från dag till dag. Jag hatar sättet han får mig att framstå som mot andra. Guldregnet över mig har slutat falla efter att han kom till hemmet & just nu har jag svårt att se att det kommer börja falla igen, jag är inte mycket värd i hans ord och handlingar. Ja jag saknar honom, saknar intimiteten, saknar skratten & allt det fina vi delade. Men om han ska vara såhär mot mig om det skulle lösa sig i framtiden så kommer jag inte att bli lycklig, så, vad ska man göra??
Vill också passa på att skriva några ord till mina nära vänner som stöttar mig genom allt.
Tro mig mina kära, jag vet att det kan bli ett evigt ältande om saker om och om igen. Jag vet att tårarna ibland är nära när vi pratar om allt. Jag vet att mitt skratt eller leende kan svalna mitt i nått roligt. Jag vet att ni kanske känner er osidosatta mitt i detta kaos. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att ni förstår hur mycket det betyder för mig att veta att ni bara är ett samtal bort om jag skulle behöva er. Det är svårt att med ord förklara hur jag känner det, men att ni finns vid min sida, även fast ni inte behöver säga ett ord så betyder det allt för mig. Jag kanske känner mig vilsen och ensam, men jag vågar inte ens tänka tanken på hur jag hade mått om jag inte hade er! Så tusen tack, ni är uppskattade och en dag ska jag försöka ge tillbaka det ni gett mig. MÅNGA KRAMAR
C
Jag har läst hos dig och känner din förvirring och smärta. Jag vill säga dig att det är inte ditt fel, det är som att vara sjuk när vi är tillsammans med en narkoman, eller alkoholist.
Vi blir medsjuka, och kontrollerande, för att det känns som att kontrollen ska göra så vi inte blir TOKIGA.
Det är normalt och händer alla människor som har anhöriga som är missbrukare. Jag har en bror som är heroinist, nu har han fått underhållsbehandling men är fortfarande aktiv till och från.
Det är svårt att förhålla sig, och det har tagit säkert 10 år innan jag idag kan säga att jag inte är beroende av kontroll med honom.
Han har tagit många överdoser, så det har också varit en rädsla i mig att han ska dö ifrån mig, min mamma är död och jag och min pappa har ingen kontakt och har inte haft sen 15 år. Så min bror har varit mitt sista halmstrå till min ursprungsfamilj. Men, jag blev sjuk, jag trodde det var mitt fel om han inte fick pengar osv osv, och att han skulle dö.
Det finns en sida som jag vill tipsa dig om, och just ett speciellt inlägg ifrån en som också levt med en missbrukare.
http://www.isprinsessan.com/blogg/?p=1030
Där kan du läsa om just det här att bli medsjuk i beroende. Den person vi var när vi träffade missbrukaren, det vi trodde vi kunde göra för att han inte skulle missbruka osv, det slår tillbaka på oss själv till slut. För missbrukare VILL inte ta ansvar, kärleken till droger är starkare än något något annat. De kan säga att det inte är så, men det är fel. Jag är själv föredetta missbrukare, och vet hur jag utsatte andra människor för just det jag själv blivit utsatt för. DEt är aldrig någon annans fel att någon missbrukare!
Kram och var rädd om dig, Ji
