Kunde jag ha satt stop?
Min dotter ringde från sin pappa i går kväll och grät. Jag frågade henne vad det var som var fel och hon svarade först att hon inte visste. När jag frågade vad som var på tok igen så började hon snyfta ännu mera och berättade att hon blir så lessen för att hon inte kan sluta tänka på X fast hon försöker. Hon sa: Jag vet mamma att du sagt att han inte är värd mina tårar men jag kan inte sluta.
Det skär, bränner & hugger i hjärtat på mig, det känns så hemskt. Jag förklarade för henne att man måste få vara lessen om man känner att man vill vara det & att man måste få vara arg om man känner att man vill vara arg. Hur som helst lugnade hon ner sig mot slutet av samtalet vilket va bra för min del för annars hade jag inte kunnat sova.
Min son bryter i hop han med, men de blir allt mer sällan. Jag tror han tänker mycket på det men tårarna kommer inte lika ofta.
Jag vet att barnen alltid kommer att minnas detta som en stor sorg och besvikelse, nästan värre än den när jag och barnens pappa gick i sär för då var barnen så små. Men jag vet också att dom kommer komma över detta precis som jag.
Jag träffade en vän till X i veckan som var. Så fort hon såg att det var jag så såg jag direkt i hennes ögon att hon mötte mig med sorg och besvikelse. Hon frågade hur det var & berättade vad hon hade hört. Jag berättade hur jag har det o har haft det och hur de ligger till. Hon sa att sist hon träffade X så var han så kär & galen och berättade om våran provrörsbefruktning vi skulle gå vidare med efter vårat första misslyckade försök. Och näste gång hon hörde nått om honom så hade han tagit återfall & ersatt sin familj med en som hon utryckte det " Inte så lämplig tjej som är helt galen"
Ja, vad ska man säga, det skär i mig!
Jag försöker verkligen gå vidare, hitta på saker, ta hand om mig själv och göra saker med barnen tex gå o bada. Men man kan precis som min dotter sa inte hjälpa att tankarna skenar i väg.
Nu är det den 27 juni, snart 11 juli & då bara en månad kvar tills våran betänke tid är över..De är väl bara att ge upp, visst jag tror på mirakel, men inget mirakel i världen kan få honom att inse vad han förlorat och åtgärda det på en månad.
Tycker bara att detta är så fruktansvärt orättvist mot barnen....
Sanningen
Sanningen
I går natt fick jag sanningen, jag pratade med en flummig X i telefon. Vet ni vad jag hatar, jag hatar alla hans ursäkter för varför han låter så konstig i telefon när vi pratar. Har hört allt från att han är bakis till att han har feber. JAG VET JU VARFÖR HAN LÅTER SÅ, varför inte bara erkänna sitt missöde?Hur som helst är jag hur paff som helst att han ens svarar när jag ringer för det har ju inte passat annars. Han sa att han inte är en person som kan leva efter samhällets lagar och regler, han vill inte ha ett svensson liv, han vill kunna röka på när han känner för det, göra saker och leva fritt, han vill ha ett fritt liv..Han sa att tjejen han är med nu tillåter honom det och förstår honom till 100 % medans jag som känt honom i 3 år bara känner honom till 20 %. Men sanningen är det (i min lilla hjärna i allafall) Att jag är för normal, jag lever ett stadigt familjeliv, jag har barn, jag har jobb, jag går på möten och föräldrarkvällar. I mitt liv finns det inte utrymme för droger alls, därför passar jag inte honom.
Allt hans snack om att jag är kontrollerande börjar bli uttjatat för sanningen är det att jag må ha varit kontrollerande men bara pga att han inte skulle hamna i fel umgänge och hamna där han nu hamnat i dag!! Så är det, den nakna verkliga sanningen.
Är trött på hans jämförelser, trött på att hans ursäkter, trött på svek och trött på hans dåsiga sätt...
X säger att jag inte känner honom men detta är min bild av honom:
Han är en människa som inte alltid haft det lätt under sin uppväxt. Han har känt sig utanför men inte på ett mobbat sätt utan för att han känt sig annorlunda. X sökte sig till droger när han kände att samhället inte längre kunde tillfredställa hans behov.
I ett rent tillstånd är X en sprudlande glad och lite knasig/korkad person. Han är glad och får andra att skratta lätt. Han är rastlös & älskar sin musik. Han är en person som önskar att han kunde leva ett normalt liv men känner inte att han passar in som en svensson. X älskar barn och skulle göra vad som helst för att ha ett eget. Dock är han långt ifrån redo för det ansvaret.
När X inte är ren vill han gärna leva ett "rasta fari! liv, han önskar att det var lagligt att röka på. Han önskar att det inte fanns nått som heter ansvar och räkningar. Han vill inte jobba utan önskar att det fanns ett annat sätt att tjäna stora pengar. I hans värld är det inge fel med att röka på vare sig man har familj eller ej, så länge man sköter det sociala (vilket han inte kan) Kärleken för honom är antingen allt eller inget..Antingen överöser han en med kärlek eller så skiter han i den. När X inte längre blir utmanad, inte längre får kickar i livet så tröttnat han fort och tycker att livet är tråkigt och vardagligt. Han har extremt svårt att se sina egna brister utan skuller gärna allt som går fel på folk runt om honom. När en person tycker att han gjort nått fel är personen utdömd och inte längre bra i hans ögon.
X är en person som saknar empati för människor, han hatar samhället och människorna som inte tycker som han...
Älska & Hata
Nu vill jag bara glömma allt, vill inte må så hemskt dåligt hela tiden. Han har ju sin nya!! Och hon är så långt i från samma som mig.
Kommer hans familj att acceptera henne och sättet han skaffade henne på, kommer han att manipulera dom till att tro att dom inte pundar ihop.
Ingenting av detta är igentligen min sak längre. Jag borde tycka det är skönt att slippa tänka och oroa mig för honom hela tiden men de gör jag inte.
Han är min man och jag vill inte sluta kämpa för honom hur mycket än allt talar emot oss, tänk om han bara förstod det.
Fy va orättvis!
Ett stryptag runt halsen..
Varför? Kan de va så? Älskar han mig verkligen inte mer?
Vart tog mannen vägen som älskade mig över allt, hans som lovade att aldrig sluta älska och lämna oss...Jag är så förvirrad.
Vad betyder kvinnan han träffade på hemmet för honom? Vilken liv ska hon kunna ge honom? Hur kan han ersätta oss mot någon som tillåter honom att missbruka?
Jag har hamnar i ett stadie som kan börja bli farligt om jag inte försöker vända tillbaka till ett värdigt liv...*tänker*
Kan inte andas!
Hur kan jag va så lite när jag var så mycket? Det är så mycket frågor som snurrar i mitt huvud som jag aldrig kommer få svar på och jag kan inte gå ovetandes resten av livet. Jag önskar att jag hade spelat in hans ord, hans lycka. Jag önskar att jag hade spelat in när allt började gå fel så folk fick se att jag inte gjort nått fel..
Jag är så bitter över allt han stal i från mig...allt känns så FALSKT! Att hans familj tyckte om mig känns så FALSK, dom bryr sig ju inte nu! Att hans vänner tyckte om mig känns så FALSK, för vart är dom nu? Bröllopet var FALSKT! Hans kärlek till mig o barnen var så FALSKT! Allt han sagt, FALSKT....
Varför skyddar hans familj honom nu? Varför hjälper dom honom med pengar och allt? Varför finns dom för honom när han gjort oss så illa? Vad har han lurat i dom om mig?
Jag kan inte andas, får ingen luft. Ångesten tar över mig i dag och jag klarar inte vardagen utan mina andetag. Allt jag lärt mig på kvinnojouren känns som bortspolat, alla böcker jag läst som stämt så bra finns inte längre...VAD ÄR DET MED MIG?
Jag måste vara stark för barnen men jag är för lessen för att vara stark för mig själv...och den jag är nu är inte jag, jag brukar göra allt för mina barn, jag brukar hålla reda på alla möten, läxor ALLT...Jag brukar hitta på saker, busa, mysa. leka...Men hon finns inte längre..Hon, den mamman har begravt sig i en sån stor sorg och ingen kan förstå hur jag känner mig...bara jag vet hur min sorg känns...
En del av mig vill skicka länken till denna blogg till hans nära och kära...jag vill att dom ska förstå..jag vill att alla ska förstå...
Kan jag inte bara få glömma, kan jag inte bara få vara i fred....mitt liv klarar inte mera nu....
En lördag i sorg!!
En lördag i sorg!
Varför kan man inte få njuta av de bra stunder man har när de dåliga stunderna sköjler över en som en våg?
I bland tycker jag att jag kommit så långt i mitt sorg arbete, men i bland så river jag själv upp såren så dom aldrig riktigt får läka.
Faktum är att jag ännu lider så hemsk mycket. Jag känner mig så sviken och förd bakom ljuset. 3 år av mitt liv, ett äktenskap, barnens förtroende, allt är förlorat och medans han knarkar vidare med sin nya flamma som säkert knarkar lika mycket hon så får jag ensam kvar plocka upp alla spillror, torka alla tårar och sakna de som var!
Jag gav honom allt av mig, vänner som känner mig vet att jag gav mer än vad jag igentligen orkade. Jag försökte, jag försökte så mycket att min kropp sa i från och blodtrycket sköt i höjden. Men nu, med själen nakenbar, allderes blottad är det bara jag & barnen kvar, med våran sorg..
Vi ville så gärna, vi ville ha en man i vårat liv som gav oss så mycket lycka. Barnen var så glada när vi skulle gifta oss, dom var så glada över att vi försökte ge dom ett syskon. Dom var så glada att de kommit in en man i våra liv som gav dom tid till massa lek och bus...Vi såg honom som den perfekta, den eviga som föralltid skulle finnas vid våran sida, genom eld, genom vatten...
Men han blev en annan man när suget efter giftet tog över, kärleken för oss fanns nog där men kärleken för drogerna var starkare. Vi kämpade länge för honom, men innan vi hann ge upp honom gav han upp oss och nu är det som om vi aldrig funnits alls.
Barnen har fått erbjudande att gå på samtal och det ska dom få göra om dom själv känner att dom vill. Vi pratade lite ytligt om det i kväll och först bröt sonen i hop och där efter dottern..Sonen är mest arg, han är arg för att han känner sig så sviken och utnyttjas. Han är arg för att han lät X älska honom, Han är arg för att han älskade X...Hans tårar skär i mig som sylvassa knivblad. Jag vet inte hur många gånger jag sa förlåt medans jag tröstade honom. Jag sa förlåt för att jag inte skyddade er från den mannen, förlåt att jag inte såg vem han igentligen var, förlåt för att jag någonsin började älska honom..
Sonen torkade tårarna och sa : Du skyddade oss men han smet förbi, sen brast han i tårar igen.
Dottern är nog mera sorgsen, hon saknar honom men jag tror också att det handlar om att hon inte förstår. Hon förstår inte hur ett gift kan vara mera värt än två barn som älskar honom. Hon förstår inte att en människa med empatibrist och droger i blodet inte känner på samma sätt som en "normal" människa...
Men tro mig, mina barn lider...
Jag har misstänkt länge att X haft nån annan eller strulat med nån annan eller ja vad som helst. Men ändå levde jag på hoppet att han kanske skulle vänta tills efter skilsmässan. Men de är inte det som stör mig. Det som stör mig är att han tog mina drömmar om ett bra familjeliv med äkta kärlek och stampade på dom. Det som stör mig är hans empati brist, hans sätt att ljuga om mig för att slippa låta illa i andras öron. Det stör mig att han inte tycker att jag stöttat honom eller behandlat honom bra. Med handen på hjärtat tror jag inte att nån skulle stått ut så länge som jag gjorde. Det som stör mig är att han aldrig älskade oss på samma villkor. Att vi efter all kärlek & slit inte är värda en tanke, en minut av hans tid. Nej för fasen, han trivs med sitt punar liv med sin nya flamma och utan oss...utan krav, utan ansvar och måsten....
Han frågade om jag berättat för alla om vilka hemska sms jag skickat honom i bland & visst, de har jag gjort, för vänner, för personalen på kvinnojouren, här i bloggen..JAG STÅR FÖR VAD JAG SKICKAT OCH SAGT men för gudarnas skull snälla människa, jag har RÄTT att bli arg, jag har RÄTT att markera, jag har RÄTT att vara arg och göra dumma svensson saker jag med, NEJ jag är inte stolt över vissa saker jag skrivit men FY men den smärtan i själen, sveket i magen, ilska i huvudet och kärleken i hjärtat...JAG FÅR NOG I BLAND JAG MED..
JAG HAR INGENTING ATT DÖLJA, JAG HAR INGET ATT SKÄMMAS FÖR...Jag är X fru, som blev dumpad för droger..en fru som levt i lögn i 3 år...En fru som gråter ett hav av tårar och vet ni vad, OM jag kunde trolla skulle jag inte vilja känna, OM jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag inte träffat X....Men nu är jag här, i verkligheten och jag känner, ångrar, saknar, hatar, älskar, vill, vill inte....
Det ända jag inte hatar med mitt liv just nu är mina fina barn..Jag är en jävligt olycklig människa just nu, just i dag, till och från...hur som helst...
Men vem fan tycker synd om frugan
Hejja pundaren....
Att leva på hoppet!!
Att leva på hoppet & inte släppa taget behöver inte alltid vara det bästa. Varför leva på ett hopp om att en människa som inte vill bli ren ska vakna upp och inse hur illa han gjort människor? Varför vänta på nått spm aldrig kommer att ske. De 10 veckorna jag gått på Jouren har hjälpt mig mycket men nu har jag kommit fram till en punkt där jag står med ena foten på den ena sidan och andra foten på den andra.
Den ena sidan av mig vill inte sluta kämpa för sin man, vi gifte oss av en anledning och lovade varandra saker i kyrkan inför alla människor. Kärleken jag känner för den mannen är evig. Jag kan inte tänka mig att någonsin sluta älska honom även om jag skulle gå vidare. I nuläget har vi ingen kontakt, varken jag och han eller jag och hans familj och de gör ont. Jag hatar att känna som att allting betydde mer för mig än för någon annan. Jag är livrädd för att stöta på honom på stan eller se honom nån stans, för jag vet inte varken hur jag eller han skulle reagera. Jag vill inte se honom hand i hand med nån annan tjej innan våran skilsmässa ens gått igenom. Allt gör så ont...
Den andra sidan av mig vill bara gå, glömma, komma så långt i från som möjligt och helst radera all tid vi hade tillsammans. Han har svikit mig, gjort mig fruktansvärt illa. Han har utsatt mig för så mycket psykisk terror så att jag är förvånad att jag inte vart inlåst på psyk. Jag har fått veta att det fanns andra tjejer och de finns säkert miljoner saker att få veta, men frågan är om man vill. Jag har fått ärr i själen föralltid och mina barn med. Han svek inte bara mig utan barnen som han sa sågs som hans egna. Barnen han lovade ALLT..barnen som bara väntade på att han skulle släppas så att dom kunde göra allt han lovat dom. Istället tar han ut skilsmässa och fortsätter hellre att knarka. Han bor i en lägehet som inte ens tillhör honom och hans dagar går ut på attt punda punda punda...Hans adress är fortfarande här, den vägrar han ju tydligen att ändra...
Jag skulle bara vilja slå, sparka, skrika ut all besvikelse, all hat..Jag skulle vilja se honom bada i alla tårar jag och barnen slösat på honom. Jag skulle vilja se honom stå utan pengar precis som vi gjorde när han stal dom...
Hur kan jag ännu vara så förälskad i denna man, HUR? Allt han gjort är inte okej, men är det kanske bara så att jag igentligen inte vill ha honom utan igentligen bara vill ha en förklaring, en ursäkt..Jag vet inte...
Jag har gjort stora framsteg på jouren men ärligt talat från hjärtat så önskar jag att jag hade kommit mycket längre. I bland önskar jag att jag kunde skada mitt huvud så alla minnen av honom försvann...
Jag hatar att han accepteras av vissa människor...men jag inser att de inte är nått jag kan styra...En fråga jag önskar att jag visste svaret på är: HUR KUNDE KÄRLEKEN SVALNA PÅ EN VECKA, VAD HÄNDE?
Herregud, är jag på väg ner i hålet igen? Om jag kommer sörja honom föralltid så vill jag inte vara här...//C
