Kunde jag ha satt stop?
Herregud, vad har jag utsatt mina barn för? Kunde jag ha förhindrat allt i tid eller hade jag en ögonbindel på mig som förhindrade mig att se verkligheten?
Min dotter ringde från sin pappa i går kväll och grät. Jag frågade henne vad det var som var fel och hon svarade först att hon inte visste. När jag frågade vad som var på tok igen så började hon snyfta ännu mera och berättade att hon blir så lessen för att hon inte kan sluta tänka på X fast hon försöker. Hon sa: Jag vet mamma att du sagt att han inte är värd mina tårar men jag kan inte sluta.
Det skär, bränner & hugger i hjärtat på mig, det känns så hemskt. Jag förklarade för henne att man måste få vara lessen om man känner att man vill vara det & att man måste få vara arg om man känner att man vill vara arg. Hur som helst lugnade hon ner sig mot slutet av samtalet vilket va bra för min del för annars hade jag inte kunnat sova.
Min son bryter i hop han med, men de blir allt mer sällan. Jag tror han tänker mycket på det men tårarna kommer inte lika ofta.
Jag vet att barnen alltid kommer att minnas detta som en stor sorg och besvikelse, nästan värre än den när jag och barnens pappa gick i sär för då var barnen så små. Men jag vet också att dom kommer komma över detta precis som jag.
Jag träffade en vän till X i veckan som var. Så fort hon såg att det var jag så såg jag direkt i hennes ögon att hon mötte mig med sorg och besvikelse. Hon frågade hur det var & berättade vad hon hade hört. Jag berättade hur jag har det o har haft det och hur de ligger till. Hon sa att sist hon träffade X så var han så kär & galen och berättade om våran provrörsbefruktning vi skulle gå vidare med efter vårat första misslyckade försök. Och näste gång hon hörde nått om honom så hade han tagit återfall & ersatt sin familj med en som hon utryckte det " Inte så lämplig tjej som är helt galen"
Ja, vad ska man säga, det skär i mig!
Jag försöker verkligen gå vidare, hitta på saker, ta hand om mig själv och göra saker med barnen tex gå o bada. Men man kan precis som min dotter sa inte hjälpa att tankarna skenar i väg.
Nu är det den 27 juni, snart 11 juli & då bara en månad kvar tills våran betänke tid är över..De är väl bara att ge upp, visst jag tror på mirakel, men inget mirakel i världen kan få honom att inse vad han förlorat och åtgärda det på en månad.
Tycker bara att detta är så fruktansvärt orättvist mot barnen....
Min dotter ringde från sin pappa i går kväll och grät. Jag frågade henne vad det var som var fel och hon svarade först att hon inte visste. När jag frågade vad som var på tok igen så började hon snyfta ännu mera och berättade att hon blir så lessen för att hon inte kan sluta tänka på X fast hon försöker. Hon sa: Jag vet mamma att du sagt att han inte är värd mina tårar men jag kan inte sluta.
Det skär, bränner & hugger i hjärtat på mig, det känns så hemskt. Jag förklarade för henne att man måste få vara lessen om man känner att man vill vara det & att man måste få vara arg om man känner att man vill vara arg. Hur som helst lugnade hon ner sig mot slutet av samtalet vilket va bra för min del för annars hade jag inte kunnat sova.
Min son bryter i hop han med, men de blir allt mer sällan. Jag tror han tänker mycket på det men tårarna kommer inte lika ofta.
Jag vet att barnen alltid kommer att minnas detta som en stor sorg och besvikelse, nästan värre än den när jag och barnens pappa gick i sär för då var barnen så små. Men jag vet också att dom kommer komma över detta precis som jag.
Jag träffade en vän till X i veckan som var. Så fort hon såg att det var jag så såg jag direkt i hennes ögon att hon mötte mig med sorg och besvikelse. Hon frågade hur det var & berättade vad hon hade hört. Jag berättade hur jag har det o har haft det och hur de ligger till. Hon sa att sist hon träffade X så var han så kär & galen och berättade om våran provrörsbefruktning vi skulle gå vidare med efter vårat första misslyckade försök. Och näste gång hon hörde nått om honom så hade han tagit återfall & ersatt sin familj med en som hon utryckte det " Inte så lämplig tjej som är helt galen"
Ja, vad ska man säga, det skär i mig!
Jag försöker verkligen gå vidare, hitta på saker, ta hand om mig själv och göra saker med barnen tex gå o bada. Men man kan precis som min dotter sa inte hjälpa att tankarna skenar i väg.
Nu är det den 27 juni, snart 11 juli & då bara en månad kvar tills våran betänke tid är över..De är väl bara att ge upp, visst jag tror på mirakel, men inget mirakel i världen kan få honom att inse vad han förlorat och åtgärda det på en månad.
Tycker bara att detta är så fruktansvärt orättvist mot barnen....
Kommentarer
Trackback
