Hatar helgerna!

Jag hatar helgerna utan honom, jag hatar livet utan honom, jag hatar tomheten utan honom. Allt jag vill är att det ska bli som förr, inget missbruk, inget maktspel mellan oss, inga dumheter. Men någonstans vet jag att jag inte kan få en man tillbaka som inte vill ha mig! Det spelar ju ingen roll att jag kämpar om han redan gett upp. Men varför, varför vill han inte ha oss i hans liv längre. Vi som alltid funnits här!

Är det för att han vet att han inte kommer klara ett drogfritt liv? Är det för att han vill ha utrymme att träffa vem han vill när han vill? Är det för att han inte klarar av ett "svensson" liv?

Han sa att han älskade mig här om dagen? Varför säger han så om han ändå inte vill ge det en chans, eller som han säger " Jag vet inte vad jag vill"

Det känns som om det borde vara tvärtom. Det är han som gjort bort sig, han som tog återfall, han som sovit hos andra bla tjejer, han som stal pengar..Borde det inte vara han som kämpar, ringer, smsar? Varför är inte vissa män så. I bland när jag läser runt i bloggar om missbruk så ser jag att deras män kämpar som attan för att vinna tillbaka sin familj, varför är det bara vissa män som gör så och andra ger blanka fan i det.

Nu sitter han där på hemmet och tycker synd om sig själv, han sa att han är så trött på allt! Han har inget hem, han trivs inte längre på behandlingshemmet, hans äktenskap går åt skogen...Men han har ju själv satt sig i den sitsen. Jag kastade ut honom för att han inte ändrades fast han var på hemmet, han va elak, svarade inte, hotade, gjorde slut och tog ut skilsmässa. Ska jag bara vara en förvaringsplats för hans möbler då eller?? Nej jag fick banne mig nog och körde bort hans saker och bytte lås! Och tänk så hemsk jag var när han upptäckte det! Tror till och med att han sa att jag va historia!! Tills han lugnat sig!! Han tog ut skilsmässa för att JAG är så skum och beteer mig illa..och sen en rad andra saker som en NORMAL människa inte tar ut skilsmässa för tex att jag bloggar (nu vet han inte om denna men min vanliga) Låset bytte jag för att han hotade oss, men i efterhand så säger han att han inte menade det!! Men ändå!

Vet ni vad jag önskar? Jag önskar att jag hade lite jävlar anamma och sket i allt som hade med han att göra! Att alla känslor försvann *poff* och att jag struntade blanka fan i vad han gör om han så ska kn***a hela stan. Men så är det inte, jag vet vad jag vill och jag vill ha honom, min man, den jag gifte mig med och jag har talat om för honom att jag är medberoende och därför kan jag betee mig lite konstigt i bland. Men medberoende hade han aldrig hört talas om!!??

En sak jag också vill fråga er som läser min blogg som har varit i liknande sits. Hur beteede sig hans anhöriga? Tex mor/far? För min svärmor hör inte ens av sig. Vi har alltid haft skitbra kontakt och nu är det så tyst, inte ett pip, den ända som hör av sig är hans äldre bror och det är bara om de är nått min man vill ha i från lägenheten! Tycker det är fruktansvärt dåligt och fult gjort. Okej att man inte vill lägga sig i, absolut det accepterar jag MEN att man ska bryta helt är sjukt, tänk på mina barn som hunnit fästa sig vid hans släkt, barnen tycker det är jätte konstigt och jobbigt!

Nee jag förstår ingenting, jag är så besviken på så många människor! I bland önskar jag bara att de ska plinga på en underbar man på dörren och säga att han ska ta mig till ett bättre liv och pang så har man glömt allt annat!!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0