Ilska!
Helt ur det blå kom ilskan i dag, som en blixt från klar himmel träffade den mig mitt i skallen. Jag blir så arg! Jag har fått höra några gånger att jag inte stöttat på rätt sätt, eller sagt rätt saker, varit på rätt sätt. Men i dag gick jag och funderade och kom fram till att jag gjort vad jag kan. En period besökte jag sjukan dagligen, kom upp med påsar med kläder, mobil, godis och tidningar. Det fanns alltid ett hem att återvända till hur många gånger jag än blivit lämnad i flera dagar. Jag har alltid funnits där även fast att jag inte alltid hållit med eller tyckt om vissa val han gjorde.
Vad skulle jag låtit honom göra? Knarka bäst han ville? Det gjorde han ju i allafall! Inte skällt på honom när han kom hem efter 3 dagar utan ett ord? Om inte han är nöjd med mitt stöd så vet jag inte vad jag kunnat göra annorlunda. Ett par gånger när han sa att han sovit tex hos "måns" så kom det fram efteråt att han sovit hos en annan tjej som enligt dom båda bara är vänner. Men sover man borta hos andra tjejer när man är gift oavsätt hur bra vänner man är? Vi bråkade ofta om det där med andra tjejer, hans vänner! Jag sa att jag tyckte att det var okej att han hade kvinnliga vänner men att om han ska umgås med dom så kunde vi ju göra det allihopa, som man, fru och vänner! Ja självklart svarade han men så smet han iväg till dom ändå, mitt i natten, sent på kvällen, you name it! Jag hade redan utvecklat en otrygghet hos honom, jag litade inte på honom mer och nu detta med sovandet hos andra och oftast inte där han sa att han skulle sova! Nu började svartsjukan komma in i bilden med!
Han kallade mig ofta konstapeln, spion mm när jag lyckades lista ut saker om honom som han gjort. Han hatade när jag fick reda på sanningen. Antagligen så var det hans försvar, att bli arg och skydda sig själv!
Allting känns så främmande, han var så fantastisk när vi träffades. Världens finaste människa som dränkte mig i fina ord. Ingen annan jag någonsin mött hade ett så fint och varmt hjärta som honom. Han var så stolt över mig och berättade om mig för alla han mötte. Och nu på så kort tid är man inte värd nått, ingenting alls! Jag hör inga vackra ord, ingen som säger jag älskar dig, ingen som säger att jag och barnen är hans allt. Vi är inget förutom ett minne blott!
Jag har fått höra och läst att missbrukare är dom mest manupulativa männikor som finns men man vill ju inte tro det om nån man älskar!
Här kommer lite intressant fakta jag hittade!
Manipulativt beteende
Missbruk skapar en tillvaro där lögnerna och manipulationerna blir en del av ens vardag. Man tvingas ljuga för att skydda sitt missbruk, som man ljuger för att inte mamma eller pappa ska få veta att man är ihop med en missbrukande kille/tjej. Missbruk kan sägas vara en sorts kemisk förälskelse, där känslan för drogen och drogens känsloförändrande förmåga, är lika stark eller starkare än när man blir kär i en människa.
Nedstämdhet och depressioner
Alla typer av drogexperimenterande leder förr eller senare till en punkt där drogen framkallar motsatta känslomässiga effekter än de som missbrukaren vill ha. I stället för haschets "fnitterframkallande" känslor, drabbas den unge av nedstämdhet och ensamhet. I stället för ecstasyrusets "kärleksöversvämning" i kroppen, kommer känslor av tilltagande depression och självmordsfunderingar.
Förändrad dygnsrytm
Ett missbruk för alltid med sig sena kvällar och i förlängningen kanske att "natten blir till dag", d.v.s. dygnet byter rytm och dagarna används för att sova, vila, slöa, titta på tv etc.
Det känns som om jag gått in i den djupaste djungel jag kunde hitta och gått vilse. Jag vet att det finns en väg ut men jag vet inte åt vilket håll jag ska gå! I morgon ska jag börja gå hos en kurator och det behöver jag verkligen. Men på allt detta, allt man varit med om och allt man sätt och hört, så kan jag fortfarande sätta handen på hjärtat och säga att jag älskar honom så mycket!
Vilken sjuk värld vi lever i!
