Vart tog jag vägen?

Var tog jag vägen? Jag som varit på så bra humör hela dagen drogs ner i en kall mörk brunn nu på kvällen. Känner stor sorg, ilska, förvirring, saknad. Jag orkar inte! Hur mycket jag än vill vara stark och bara fnysa och gå vidare så går det inte. Jag saknar mer och mer, älskar mer och mer, vill mer och mer! Men på nått sätt känner jag att hoppet är ute. Vi, jag och barnen finns inte längre i hans hjärta på samma sätt som innan, vi är ingenting! Kanske var vi bara en tillfällig tröst som inte längre behövs!

Är på så hemskt humör, ångesten kryper i mig och jag vet inte vart  jag ska ta vägen! Känns som om jag kommer att få ett samtal eller sms snart om att han träffat nån och gått vidare eller att hans kärlek inte finns mera. Känner mig så fruktansvärt bortglömd och utlämnad.

När jag pratar med honom vilket inte är så ofta så får jag höra att han tycker att jag pratar för mycket om detta med olika människor, men det är ju min räddning. Han har stöd på sin behandling men vem har jag haft? Han påstår att jag bara försöker få människor att tycka illa om honom och att jag bara berättar hur elak han är. Men där har han så fel! Javisst, jag säger att han är elak, för att han är det! Jag berättar vad han utsatt oss för och de är så han gjort, men på nått vridet sätt så verkar han inte tycka eller se det själv. Han brukar fråga "Har du varit så jävla bra då" Svaret är, Ja, jag har kanske inte skrivit snälla sms i bland pga min frustration men jag har inte behandlat honom så som han behandlat mig. Men han ser det inte på samma sätt!

Han ser mig som ett hatobjekt som tvingade honom in på psyk, tvingade honom att vara kvar där, tvinga honom in på behandling. Jag är elak, jag är idioten, jag är den hemska, jag är den kalla, jag är den som stör i hans behandlig, jag jag jag! Och nått som stör mig nå fruktansvärt är att jag inte har en aning om vad han säger om mig till personalen! Han kan ju lika gärna ha sagt att jag stoppade in haschet i munnen på honom, eller tvingade honom att svälja tabletterna. Han kan ju ha sagt att jag trakaserar honom och att han inte vill att jag kommer nära honom för att jag förstör hans liv. Här har ni mig, Fru, Mamma & Monster!

Stackars stackars lilla missbrukare! Så synd det är om dig! Stackars dig som har en fru och två styvbarn som älskar dig, stackars dig som blev tvingad in i missbruket, stackars lilla dig som får allt serverat på guldfat på hemmet och stackars dig som ligger i skilsmässa med ditt monster till fru...det är verkligen så synd om dig!!!!

Är det så de ska vara? Är det så människor ser på honom? Är det så det kommer att vara? Älska den beroende och hata den medberoende..? Är det så?

JAG VET att han går igenom en svår tid i sitt liv. En period av sitt liv där ingen annan kan bota honom än hans själv. Jag vet att han måste tänka på sig och sitt tillfrisknande. Men är det så fel att ha sin fru vid sin sida då, om han ens ser mig som sin fru för han har ju gjort slut OM man nu kan göra slut med en person man är gift med.
Han har fullkommligt skitit i att hjälpa oss ekonomiskt denna månad, han skiter i att svara i mobilen, skiter i mina sms, skiter i sin fru...och han som sa " Jag skulle aldrig sätta er i skiten"

På nått sätt tycker jag synd om honom jag med, inte för vad han gjort utan för att han förstört så mycket vackert. Han hade allt. Ett fint hem, Ett äktenskap (som va kanon innan återfallet), Två styvbarn som han sa var som hans egna. Vi försökte få ett gemensamt barn, vi kämpade. Men just nu kanske det var bäst så att det inte vart någon bebis. Men min lilla egoistiska del av hjärnan känner sorg över att inte fått ett barn. Han kanske inte hade lämnar oss om vi hade ett gemensamt barn, Han kanske inte hade tagit sitt återfall om vi fått barn..
Isället hade vi kanske gått på en promenad i vårsolen med mina stora barn springandes runt om oss och bebisen i vagen. Gått hand i hand med ett leende och hjärtan flygandes över våra huvuden, man kan nästan se det framför sig, i fantasin! Men frågan är ju om det hade varit så. Jag kan ju lika gärna ha suttit med tre barn själv och en man på behandlingenshem eller på gatan eller i nåns soffa helt väck...

Jag vet inte hur jag ska förklara min sorg! I bland är det en brännande känsla i magen och bröstet. Ibland går det djupare än så. Det blir en mörk smärtsam sorg, en tomhet och då finns det ingen annan än honom i mina tankar. Jag kan nästan få lite "mörka" tankar, inte om självmord eller nått sånt men om en känsla av att inte klara ett liv utan honom. Han är mitt livs största kärlek, jag såg mig gammal med honom och jag tror att känslan av att förlora honom är så smärtsam pga alla ord han sa, alla löften han gav, allt han planerade. Och nu finns vi inte ens för honom..

Det svåra är att jag inte vill släppa taget, kan är jag säker på att jag skulle kunna men jag vill inte. Jag hoppas på nått sätt att detta är en fas han går igenom och att han ska vakna upp en dag och förstå vad  han håller på att förlora. Men jag är rädd för att jag kan vänta förgäves. Han är för stolt för det. Han skulle aldrig sjunka så långt och erkänna att han varit ett svin. Men skulle jag kunna förlåta allt som hänt och han kom tillbaka? Jag tror det nu, med mycket samtal och parterapi och mycket engagemang av honom. Men det ända han tänker på just nu är alla fel jag gjort, hur det ska bli att flytta till eget, säkert på att han kan umgås med tjejer när han känner för det, ha fester, smyga...Jag är rädd för att han kommer vara tillbaka på hemmet en tredje gång inom 3 år igen. Han är inte redo att sluta missbruka, han är inte redo att ses som en vuxen man, Han är inte redo för samhället och han var inte redo för en fru och två styvbarn men han gav sig in i det ändå...

Det är så jobbigt att försöka svälja gråten, ögonen vattnas och tårarna hänger på den undre franskanten i väntan på att få rinna ner för mina välanvända tår kinder...//C

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0