UPP & ner
Allt går bra på kvinnojouren, dagarna går, jag har vänner o familj omkring mig men något saknas. Kan det va kärleken, kan det vara mannen jag skulle spendera mitt liv med? Mannen som fick hela min kropp att skina av lycka, mannen som igentligen aldrig existerade. Han var inte den mannen jag gifte mig med.
Nu har han varit ute från hemmet i 2 veckor eller om det är 3 veckor och redan redan har han börjat svika människor omkring sig. Han har redan börjat missbruka igen.
Han har inte en tanke på sitt äktenskap, på sin fru, sina styvbarn, sin bästa vän, sin guddotter..Inget annat än drogerna är hans liv just nu och man börjar ju undra om det är så det alltid kommer vara, om han ens lever så länge.
Jag är så nere i dag, så besviken. Hur kan han kasta bort ett halvår på hemmet + sitt äktenskap för att sedan komma tillbaka till verkligheten och påbörja där han avslutade, HUR?
Det känns som jag har kastat bort 3 år av mitt liv på honom..
Jag fick frågan på jouren om jag fortfarande var förälskad i honom..svaret dom fick var att NEJ jag är inte förälskad i den han är nu men jag är förälskad i den han var när vi gifte oss, jag är förälskad i nån som inte längre finns..Men jag då? Finns jag? Ja jag är en livslevande människa, en söt tjej med glimten i ögat och tvåbarnsmamma..men jag är ett tomt skal. Han tömde mig på allt jag hade inom mig och fyllde mig med tvivel, skuld, dålig självkänsla och sorg. Jag försöker mellan varven att vara den jag var, försöker skratta, umgås med människor, prata skojja..men jag är så förvirrad igentligen. På jouren sa dom att dom tror att jag igentligen inte har sörjt klart, jag har sörjt det som hänt och besvikelsen över vad som hänt men jag har inte sörjt den fina mannen som jag faktiskt mist, den som aldrig fanns..
Jag hatar droger, jag hatar skämt om droger, jag hatar alla missbrukare...HATAR...Jag behöver plocka, jag behöver handla, jag behöver vila...så mycket måsten men ingen ork..
och inte nog med detta så kan minsta lilla sak som händer i vardagen svämma över och bli nått hemskt..Tänkte att jag skulle unna mig att känna mig lite fin, köpte lite smink, en fin topp och en flaska brun utan sol spray för att inte behöva känna mig som världens blekaste mamma...i dag ser det ut som om jag fått nån skum hudsjukdom, det är så flammigt och ojämt att jag inte vill gå utanför dörren. Jag ringde en vän o skrattade åt det i morse men nu vill jag bara gråta. Inte ens detta kunde gå bra och bli fint för mig..Känner mig så jävla oduglig till allt....
Vita Bandet!
Det är nått jag ska skaffa mig, det vita bandet är ett stöd band som visar att man inte accepterar våld i nära relationer (eller våld över huvudtaget)
I dag är det tisdag den 12 maj, det betyder att jag och X hade firat våran andra bröllopsdag om 5 dagar, urs och fy. Allting som hänt känns fortfarande overkligt. Jag ska till kvinnojouren i dag och i dag skulle vi få information av polisen.
I dag känner jag att jag måste få skriva av mig lite! Det känns som om folk tycker att jag är larvig som går till jouren, som om att dom inte tror på att saker som hänt har hänt. Jag känner mig dum och ifrågasätter mig själv och det jag varit med om. Var det verkligen så illa som jag fått för mig? Hittar jag bara på allt? Men svaret är fortfarande nej, det som hänt har hänt och om det inte hänt så hade jag aldrig blivit rekomenderad att gå till jouren. X förnekar allt som hänt, han har aldrig misshandlar mig psykiskt, han har aldrig betett sig illa! Han lever i en låtsasvärld där jag är boven. Fick ett mess om att han skulle anmäla mig för psykiskmisshandel, att jag var ond rakt igenom..
Visst efter år av nedvärdering så kan jag åsså få nog, jag kan ryta till och säga saker som jag normalt inte skulle göra men HERREGUD jag har väl rätt att få utbrott jag med, rätt att spy galla, rätt att vara arg, lessen, besviken. Men att jag skulle vara OND är så fel så fel.
Jag är den mäst varmhjärtade människa, jag bryr mig fruktansvärt om min omgivning och glömmer lätt bort mig själv. Jag uppskattar människor som behandlar mig bra och tror att människor som behandlar mig illa kan förändras. Och att han har mage att kalla mig ond efter allt som jag gjort för honom, allt jag stått ut med så tycker jag att det är så fruktansvärt lågt av honom att säga så.
Jag gifte mig med honom, Jag gick igenom en insemination med honom för att han ville ha barn (och blev hämtad med ambulans när det strulade) Jag låg inlaggd på sjukhus när han pundade, allt han gjort som jag kunnat anmäla honom för men inte gjorde det. Alla gånger jag försvarade honom när folk började märka att han förde mig bakom ljuset. Alla gånger jag trodde honom när jag fick höra att han var otrogen..FATTAR NI, så jäkla mycket & JAG skulle vara ond, jag är boven i dramat? VA?
Inte nog med allt detta så har hans mamma inte fört tillbaka pengar till mig som hamnade av misstag på hennes konto, typ 2000 kr och de forklarade X för mig att det var för att hans mamma VET hur illa JAG behandlat honom så varför skulle hon vilja ge mig mina pengar tillbaka???? Mina sista pengar, jag satt helt bankrutt och hans mamma vägrade...fy fan, jag har 2 barn att sköta!!! Jag satt här utan ett öre, det var min helg med barnen, mina antideppresiva va helt slut, jag hade ingenting...HUR KAN MAN OCH VAD HAR HAN SAGT FÖR ATT HON SKA GÖRA SÅ?
Jag känner mig så arg och jag börjar känna mig arg på den omgivningen som inte ser och förstår vad han utsatt oss för...HUR kan dom vilja vara med en sån människa???
Jag vill isolera mig, jag vill inte vara i närheten av människor..så känns det..VEM FAN SKA MAN LITA PÅ...
Anmäl mig, psyka mig, neka sanningen...jag skiter i det..jag orkar inte med alla mottgångar, jag har nog att tänka på...Hur ska jag kunna sköta mitt liv när omgivningen inte låter mig göra det i fred...
VEM är mina riktiga vänner?
Åklagaren!
Ja ja det var intressant att få höra hur dom arbetar i allafall!
Jag känner mig lite starkare för varje dag men han finns ständigt i mina tankar, när jag är ute och går och sånt. Är han i närheten, vem är han med, tänker han på oss, har han kanske skaffat nån ny, ja det är en stor rullians i huvudet på mig konstant. Har fortfarande inte hört ett ord och vad jag kan minnas har jag inte hört av mig på nått sätt till honom sen i fredags vilket är rekord för mig.
Sorgen börjar sakta förvandlas till ilska och besvikelse..Det känns inte längre lika självklart att jag ska vara med honom. Javisst han är min man och jag älskar honom, men skilsmässan går igenom i augusti och det betyder att det inte finns så mycket tid att reparera alla skador som skett..och absolut inte när han håller sig borta.
Samtidigt som alla dessa tankar spökar så har jag ett stort behov av en familj, jag vill leva med nån som en familj, en normal familj. Jag vill ha ett till barn ganska snart. Men de jag mest är ute efter är trygghet och stabilitet. Kommer X någonsin att ändras? Enligt statistiken så är inte chansen så stor, det är inte många med de problemen som anpassar sig till en normal vardag. Då återstår frågan, är det dax att gå vidare och hitta kärleken på annat håll??
Många kramar till er och tack för alla kommentarer =)
Förlåt mina vänner!
Det känns som om jag och X har släppt taget om varandra, men på hans villkor som alltid. Han ringer inte, smsar inte..ingenting..
I torsdags pratade jag med honom en snabbis men då fick jag bara höra vilken missbrukare jag är som äter anti depressiva, att jag är sjuk och att min omgivning inte märker hur sjuk min medicin gör mig (???) Ja vad ska man säga! Han hävdar ena dagen att vi är ett par och andra dagen att jag är hans värsta mardröm. Man blir rent ut sagt knäpp av att lyssna på honom. Dessutom har han kommit ut från hemmet och är en fri man sedan i fredags, men jag har inte sätt skymten av honom. Är det inte sjukt? En man som valde att gifta sig med mig och jag med honom. En man som var som en far för mina barn under tre år, att han inte ens ringer och säger nu är jag fri...Nej nej han sitter där hemma i sin etta, förmodligen med sitt kvinnligas sällskap och är lycklig över att vara fri, fri från äktenskap, fri från barn, fri i sitt liv...
Jag har funnit en otroligt värdefull människa, en man som blivit en nära vän. En manlig vän som stöttar mig från dag till dag, inga krav, ingenting, bara en vän...Även fast jag kan känna skuld för att jag umgås med honom när allt är som det är så är jag ändå tacksam att jag träffade honom när jag gjorde. Ett stöd i vardagen av det motsatta könet, en underbar känsla!
På tisdag ska jag till kvinnojouren igen, uppdaterar efter det...//C
