Det glesnar..
Men känslor och ilskan sitter som en järnklo med ett stadig grepp om mitt hjärta!
Han är tillbaka. Inte hos mig och i mitt liv men i mitt bostadsområde. Han springer här och umgås med gemensamma vänner och det svider.
Jag mår illa av att se honom, jag blir arg och lessen. JÄVLA människa. Han lever på som om ingenting har hänt. Han kan möta mig här utanför och se mig i ögonen utan att rubba en min. Är det inte tragiskt?
Vad jag hört och förstått så har han slutat missbruka. Men samtidigt så hör jag annat med. Det spelar ingen roll.
Ingenting spelar någon roll, att våra gemensamma vänner umgås med honom spelar ingen roll, för vet ni vad.
Hos mig har han gjort sitt! Hos mig finns ingen som helst förlåtelse eller förståelse. Hos mig kommer han aldrig att få sympati!
Han kan springa här utanför, han kan möta min blick. Men en sak ska han veta!! I mina ögon kommer han inte få uppleva mer än hat!
Jag är så glad att jag står här i dag, starkare än någonsin..Att jag kan kolla på honom med hat..Men jag är bitter, jag är arg för att jag gav honom en stor del av mig som han sedan valde att stampa på. Folk säger åt mig att jag måste glömma, förlåta och gå vidare..
Jag kommer aldrig glömma och verkligen inte förlåta. Kalla mig långsint eller vad ni vill..Jag har gått vidare. Men detta kommer jag bära med mig för resten av mitt liv
Det borde vara olagligt att göra människor så illa och komma undan med det. Det borde vara han som bär med sig detta för evigt, han som ångrar och mår dåligt...urs urs vilken människa!!
Jag är så dålig på att uppdatera denna blogg men ni ska veta att jag tänker på er alla kvinnor/män som går igenom ett sådant helvete som jag gjort..Det tar sån tid att komma över en sådan händelse. Man får ge det tid. Jag vet att man miljoner gånger om dagen bara önskar att allt var över, jag vet hur ångesten äter upp en innifrån. Jag vet att de känns som att tårarna aldrig tar slut och att man bara önskar att dagen då sorgen utbytts mot hat kommer. Jag vet allt och jag förstår...
Ge det tid, Ge dig tid att sörja..det blir lättare men som jag skrev så kommer det förmodligen alltid att finnas med ett järngrepp om hjärtat...
Önskar er all lycka..Jag finns här <3
