Möte igen!
I går var jag på möte igen! Det var en helt annan stämmning denna gång och då menar jag posetivt. Man släppte lite mera och lät många tårar falla vilket var så oerhört skönt. Jag hoppas och tror att det kommer hjälpa mig i längden men samtidigt får man vara medveten om att detta inte är en förändring som sker över en natt utan det är en lång process. Först måste jag bygga upp mig själv igen, sen bearbeta allt som hänt och sen komma på vad jag vill!
Någonting som gör mig mycket ledsen just nu är att X pendlar mycket i humöret och sättet att tala med mig. Ibland är X så snäll, lugn, säger att allt kommer bli bra, att allt löser sig. Dagen efter har man lust att ringa honom för att han va på så bra humör dagen innan. Man lyfter luren och slår nummret med ett pirr i magen, han svarar VA FAN VILL DU? VARFÖR RINGER DU MIG? Och hela min värld rasar. Man hinner på ett dygn bygga upp en bild om en bättre framtid och sen på några sekunder så rasar allt ner över en. Helt plötsligt börjar han hota med att han inte vill ha nått med mig att göra om jag fortsätter sms:a eller ringa. Det han menar är igentligen att han inte vill veta av mig förens han släppts och kommit hem och känt sig för om han vill leva festlivet som singel eller familje livet som make. Och jag ska bara sitta tyst och finna mig i det, finna mig i hans ord, finna mig i hans val...
Jag har hela tiden sen eländet började sagt att jag känner på mig att hanbara låter mig hållas för att jag inte ska träffa nån ny innan honom eller så länge han är på hemmet. För kärleken finns inte längre, han kan omöjligen älska mig med det sättet och beteendet han har mot mig. Det är ingen kärlek i att se nån annan lida, höra nån annan gråta eller i att behandla nån man är gift med som nån med en smittsam sjukdom. Faktum är att han är den som är smittsam, hans missbruk har smittat mig, jag har blivit en missbrukare utan droger, en missbrukare som lever för sin man på sättet han vill leva.
En människa som älskar en annan människa stänger inte sin make/maka ute, Man skiter inte i att svara i telefon eller på sms, Man blir inte arg av att höra dennes röst, Man nedvärderar inte och smutskastar sin make/maka.
Samtidigt i allt elände kan jag inte sluta tänka på bröllopet vi hade, det var så fint, fina klänningar, fina kostymer, mina barn var så underbart fina, våra familjer satt med tårar i ögonen så lyckliga, kyrkan var perfekt, festen var perfekt, maten var perfekt...ALLT...Hur kan han inte tänka på det?
Hur kan han inte tänka på saker han lovat mig, lovat barnen? Hur kan han inte må dåligt över att inte få komma hem till sin familj? Hur kan han inte må dåligt över allt han utsatt oss för? Det finns så mycket HUR, VARFÖR, NÄR....Och inga svar.
Men våra nära då? Våra vänner? Vill inte dom veta eller förstå vad som skett? Dom som närvarade på bröllopet, dom som umgåtts med oss och som trott att allt var bra fram tills återfallet? Hur kan dom bara finna sig i det hemska beteendet han har mot mig, tycker dom att de är okej eller tycker dom att så länge han beteer sig bra mot dom så är det okej...Varför säger ingen stopp? Jag är den som får höra, du måste sluta ringa honom, du måste bryta med honom, du måste göra si och så...
Men vem säger åt honom att han måste skärpa sig, att han måste tänka sig för, att han borde skratta sig lycklig som har/hade en familj som står kvar trots allt...
Han kommer att släppas snart, han kommer hem till stan, till en egen lägenhet med egna möbler, hur ska allt bli då? Ska han umgås mer med sin tjejpolare han inte kan släppa än med oss, mig o barnen? Kommer han ens att ringa? Kommer han bry sig eller kommer allt vara på hans villkor?
Jag förstår ingenting, jag önskar helt ärligt att detta aldrig skett, eller att jag aldrig gift mig och jag är så evigt tacksam att vi aldrig hann få barn...
JAG HATAR HANS SÄTT ATT BEHANDLA MIG EFTER ALLT JAG GJORT FÖR HONOM...//C
Någonting som gör mig mycket ledsen just nu är att X pendlar mycket i humöret och sättet att tala med mig. Ibland är X så snäll, lugn, säger att allt kommer bli bra, att allt löser sig. Dagen efter har man lust att ringa honom för att han va på så bra humör dagen innan. Man lyfter luren och slår nummret med ett pirr i magen, han svarar VA FAN VILL DU? VARFÖR RINGER DU MIG? Och hela min värld rasar. Man hinner på ett dygn bygga upp en bild om en bättre framtid och sen på några sekunder så rasar allt ner över en. Helt plötsligt börjar han hota med att han inte vill ha nått med mig att göra om jag fortsätter sms:a eller ringa. Det han menar är igentligen att han inte vill veta av mig förens han släppts och kommit hem och känt sig för om han vill leva festlivet som singel eller familje livet som make. Och jag ska bara sitta tyst och finna mig i det, finna mig i hans ord, finna mig i hans val...
Jag har hela tiden sen eländet började sagt att jag känner på mig att hanbara låter mig hållas för att jag inte ska träffa nån ny innan honom eller så länge han är på hemmet. För kärleken finns inte längre, han kan omöjligen älska mig med det sättet och beteendet han har mot mig. Det är ingen kärlek i att se nån annan lida, höra nån annan gråta eller i att behandla nån man är gift med som nån med en smittsam sjukdom. Faktum är att han är den som är smittsam, hans missbruk har smittat mig, jag har blivit en missbrukare utan droger, en missbrukare som lever för sin man på sättet han vill leva.
En människa som älskar en annan människa stänger inte sin make/maka ute, Man skiter inte i att svara i telefon eller på sms, Man blir inte arg av att höra dennes röst, Man nedvärderar inte och smutskastar sin make/maka.
Samtidigt i allt elände kan jag inte sluta tänka på bröllopet vi hade, det var så fint, fina klänningar, fina kostymer, mina barn var så underbart fina, våra familjer satt med tårar i ögonen så lyckliga, kyrkan var perfekt, festen var perfekt, maten var perfekt...ALLT...Hur kan han inte tänka på det?
Hur kan han inte tänka på saker han lovat mig, lovat barnen? Hur kan han inte må dåligt över att inte få komma hem till sin familj? Hur kan han inte må dåligt över allt han utsatt oss för? Det finns så mycket HUR, VARFÖR, NÄR....Och inga svar.
Men våra nära då? Våra vänner? Vill inte dom veta eller förstå vad som skett? Dom som närvarade på bröllopet, dom som umgåtts med oss och som trott att allt var bra fram tills återfallet? Hur kan dom bara finna sig i det hemska beteendet han har mot mig, tycker dom att de är okej eller tycker dom att så länge han beteer sig bra mot dom så är det okej...Varför säger ingen stopp? Jag är den som får höra, du måste sluta ringa honom, du måste bryta med honom, du måste göra si och så...
Men vem säger åt honom att han måste skärpa sig, att han måste tänka sig för, att han borde skratta sig lycklig som har/hade en familj som står kvar trots allt...
Han kommer att släppas snart, han kommer hem till stan, till en egen lägenhet med egna möbler, hur ska allt bli då? Ska han umgås mer med sin tjejpolare han inte kan släppa än med oss, mig o barnen? Kommer han ens att ringa? Kommer han bry sig eller kommer allt vara på hans villkor?
Jag förstår ingenting, jag önskar helt ärligt att detta aldrig skett, eller att jag aldrig gift mig och jag är så evigt tacksam att vi aldrig hann få barn...
JAG HATAR HANS SÄTT ATT BEHANDLA MIG EFTER ALLT JAG GJORT FÖR HONOM...//C
Hon förtjänar hela himlen!
Lisa Ekdahl
Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna.
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår,
men klagar för att det är över.
Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld, att stå
under din kontroll
Löftet hon gav rörde något annat,
men jag antar att det inte längre
spelar någon roll.
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man.
Du sa att du är beredd,
att va storsint, att förlåta
Vad svarar man på sånt,
ska man skratta, ska man gråta.
Du som gjort henne så illa,
ska du kalla henne brottslig nu?
Om hon någonsin ska förlåta,
är det hon, inte du.
Löftet hon gav, var aldrig att följa dina nycker
Att ingå i ditt spel
Löftet hon gav rörde något annat,
så nu kan hon inte klandras.
Hon gör inte något fel
För hon kommer aldrig mera hit.
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man.
Du sa att hon var så svår,
rent omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt,
mellan er två var det så.
Men nu vill du åberopa brott
Och nu säjer du i raseri,
att den förräderskan har gått
Jag säjer hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri.
Hjärnspöken
Vad är det för fel på mig? Hur fungerar mitt huvud?
Jag vet ju att jag inte mår bra av detta, men jag vet inte vad jag skulle må bäst av just nu! Jag verkar bara vilja mig själv illa! Varför tycker jag inte att jag förtjänar bättre än detta? Vill jag verkligen ha en människa i mitt liv som hatar, slänger skit och gör vad han vill? Vill jag verkligen vara med nån som inte repekterar mina känslor och vill mig väl. En man som skiter i sin fru!!
Helt ärligt, skulle nån av mina vänner ringa till honom och säga tex att jag låg allvarligt skadad på sjukhuset så skulle han inte bry sig, han skulle inte sitta och vaka vid min sida!
Jag ville detta så jävla mycket! Jag ville ha ett perfekt liv med den perfekta familjen, det perfekta äktenskapet, den perfekta kärleken, genom eld och vatten, varje andetag. Jag vill hjälpa honom genom svårigheter, jag ville stötta honom när han va nere, jag ville ge honom mitt allt. Jag ville köpa hus, skaffa hund, gemensamma barn. Och de ville han med tror jag, han sa så då..Men var det han som sa så eller var det fasaden av den bra maken som sa så?
Jag har så svårt att veta vem han är, jag trodde jag visste, men den snälla ömsinta mannen, den som älskade så han nästan exploderad, den som inte kunde vara utan mig en sekund...den va han bara ett år..och sen har han varit den elaka. Så han kanske aldrig var den där snälla...han kanske ville vara den människan men kunde inte!
Är det verkligen meningen att en kvinnlig vän ska betyda mer än en hustru? Han verkar ha planerat hela sommaren med henne, dom ska va ute och åka och njuta av sommaren..MEN VI DÅ??? HUR kan man komma så nära inpå mina barns liv och när dom älskade honom som mest vända ryggen åt dom...
Och vet ni, jag längtar så grymt mycket tills den dagen JAG kan säga ifrån utan ångest, utan tårar, utan att ens bry mig! Jag kan nästan längta efter den dagen han ringer mig 140 ggr, saknar mig, vill ha mig, älskar mig...För den dagen...kommer han förstå hur illa han gjort mig. Men varför längta efter en dag som aldrig kommer komma? När ska det gå in i mitt huvud att han aldrig aldrig aldrig kommer att känna empati..han är inte kapabel att göra det!
Jag HATAR min hjärnspöken..Jag hatar att dom äter mig innifrån, att dom får mig att sluta andas, att dom tvingar ut tårarna. Jag hatar att dom hindrar mig från att gå vidare med mitt liv....JAG ÄR SÅ JÄVLA BLÅST! Ibland önskar jag att jag skrivit upp alla jävla ord han kallat mig, alla elaka saker han sagt, alla sjuka sms...HUR kunde jag acceptera att han sov hos samma jävla tjej 3 gånger och köpa deras historie om att dom baaaaaara är vänner och iiiiiiiinget hände...HUR DUM FÅR MAN BLI?
Alla bevis har legat rakt under näsan på mig och ni ska inte tro att de är något jag får nämna utan att få höra att han inte vill veta av mig om jag fortsätter? För varje fråga jag vill ha svar på kommer ett nytt hot..och liten och patetisk som man är så blir man rädd...
Hur ska jag kunna känna mig värd att få ha ett sunt förhållande? Jag vet att det finns andra jag skulle må 1000000 ggr bättre med, men jag tillåter mig inte det...för någonstans i min hjärna studsar mina små hjärnmonster och säger att OM du träffar nån ny som sabbar du alla chanser att få leva med X....Men varför vill jag det? Vill jag ens det? Jag är så jävla rädd för mig själv just nu, mitt sjuka tänkande..
Vad har han gjort med mig??
Jag vet ju att jag inte mår bra av detta, men jag vet inte vad jag skulle må bäst av just nu! Jag verkar bara vilja mig själv illa! Varför tycker jag inte att jag förtjänar bättre än detta? Vill jag verkligen ha en människa i mitt liv som hatar, slänger skit och gör vad han vill? Vill jag verkligen vara med nån som inte repekterar mina känslor och vill mig väl. En man som skiter i sin fru!!
Helt ärligt, skulle nån av mina vänner ringa till honom och säga tex att jag låg allvarligt skadad på sjukhuset så skulle han inte bry sig, han skulle inte sitta och vaka vid min sida!
Jag ville detta så jävla mycket! Jag ville ha ett perfekt liv med den perfekta familjen, det perfekta äktenskapet, den perfekta kärleken, genom eld och vatten, varje andetag. Jag vill hjälpa honom genom svårigheter, jag ville stötta honom när han va nere, jag ville ge honom mitt allt. Jag ville köpa hus, skaffa hund, gemensamma barn. Och de ville han med tror jag, han sa så då..Men var det han som sa så eller var det fasaden av den bra maken som sa så?
Jag har så svårt att veta vem han är, jag trodde jag visste, men den snälla ömsinta mannen, den som älskade så han nästan exploderad, den som inte kunde vara utan mig en sekund...den va han bara ett år..och sen har han varit den elaka. Så han kanske aldrig var den där snälla...han kanske ville vara den människan men kunde inte!
Är det verkligen meningen att en kvinnlig vän ska betyda mer än en hustru? Han verkar ha planerat hela sommaren med henne, dom ska va ute och åka och njuta av sommaren..MEN VI DÅ??? HUR kan man komma så nära inpå mina barns liv och när dom älskade honom som mest vända ryggen åt dom...
Och vet ni, jag längtar så grymt mycket tills den dagen JAG kan säga ifrån utan ångest, utan tårar, utan att ens bry mig! Jag kan nästan längta efter den dagen han ringer mig 140 ggr, saknar mig, vill ha mig, älskar mig...För den dagen...kommer han förstå hur illa han gjort mig. Men varför längta efter en dag som aldrig kommer komma? När ska det gå in i mitt huvud att han aldrig aldrig aldrig kommer att känna empati..han är inte kapabel att göra det!
Jag HATAR min hjärnspöken..Jag hatar att dom äter mig innifrån, att dom får mig att sluta andas, att dom tvingar ut tårarna. Jag hatar att dom hindrar mig från att gå vidare med mitt liv....JAG ÄR SÅ JÄVLA BLÅST! Ibland önskar jag att jag skrivit upp alla jävla ord han kallat mig, alla elaka saker han sagt, alla sjuka sms...HUR kunde jag acceptera att han sov hos samma jävla tjej 3 gånger och köpa deras historie om att dom baaaaaara är vänner och iiiiiiiinget hände...HUR DUM FÅR MAN BLI?
Alla bevis har legat rakt under näsan på mig och ni ska inte tro att de är något jag får nämna utan att få höra att han inte vill veta av mig om jag fortsätter? För varje fråga jag vill ha svar på kommer ett nytt hot..och liten och patetisk som man är så blir man rädd...
Hur ska jag kunna känna mig värd att få ha ett sunt förhållande? Jag vet att det finns andra jag skulle må 1000000 ggr bättre med, men jag tillåter mig inte det...för någonstans i min hjärna studsar mina små hjärnmonster och säger att OM du träffar nån ny som sabbar du alla chanser att få leva med X....Men varför vill jag det? Vill jag ens det? Jag är så jävla rädd för mig själv just nu, mitt sjuka tänkande..
Vad har han gjort med mig??
Ovärdiga människa! Är det jag?
Att jag inte fattar någonting och inte förstår nått är väl inget nytt antar jag! Från tisdagen då jag var på mitt möte tills i går har jag mått ganska bra faktiskt, känt mig lite på fötter. Men i går så damp X postavi ner i brevlådan och då visste jag att det var dags. Dags att han skulle komma och hämta den. När han kom hit så vart min dotter över lycklig och han satte på nån lycklig fasad och kramade om henne. Han sa att han snart skulle flytta till egen lägenhet och att hon fick komma dit när hon ville. Eftersom posten ännu inte kommit när han kom så satte han sig i köket, men innan det så gick han runt o kollade i lägenheten på alla förändringar som skett innan jag kastade ut honom. Det var tydligen mer än han kunde hantera för han va så bitter över allt nytt! Han var ändå ganska okej, vi pratade och varje gång jag kände att han sökte bråk så styrde jag över det på annat håll. Posten kom, vi kramades och han sa att han skulle sätta in en slant på mitt konto så dottern kunde gå på kalas på söndag (mina pengar kommer på måndag)
Medans han var här nämde han att tjejen han umgått med varit på hemmet o hälsat på över en hee....Antar att han skulle säga helg men sen ändrade han sig till över en dag och tillslut bara två timmar. När han åkt så ringde jag upp honom och ville veta mer om vad det handlade om...Då sprack hans humör som alltid när hon nämns...allt vart kaos, den elaka var tillbaka och inga pengar kom till kontot..efter det vart han bara hemsk, pengakåt, idiot, ja allt möjligt skreks inför alla han var med..Sen var den dagen OCH denna dagen förstörd, så mycket frågor, så lite svar och jag önskar att jag hade haft en jourvän att ringa för de hade jag behövt, ska ta upp det på tisdag på andra mötet.
Nu vet jag lika mycket som jag alltid vetat, typ inget. Känner gråten i halsen hela tiden och ångest. Jag som trodde att jag var på väg, nu känns allt bara botten igen och jag vet inte vad han säger man ska ta på allvar och vad som är lögn...Jag röker som en borstbindel och ja...
I morgon ska jag jobba första gången sedan allt rasa, och jag vill verkligen försöka att hålla mig vid gott mod för annars så kommer jag inte att komma i väg..känner mig så vilsen och ovärdig...Det känns som att man har tre val 1. radera honom ur mitt liv. 2. Radera mig ur mitt liv. eller 3. kämpa på.
Måste röka igen..rensa tankarna..
Medans han var här nämde han att tjejen han umgått med varit på hemmet o hälsat på över en hee....Antar att han skulle säga helg men sen ändrade han sig till över en dag och tillslut bara två timmar. När han åkt så ringde jag upp honom och ville veta mer om vad det handlade om...Då sprack hans humör som alltid när hon nämns...allt vart kaos, den elaka var tillbaka och inga pengar kom till kontot..efter det vart han bara hemsk, pengakåt, idiot, ja allt möjligt skreks inför alla han var med..Sen var den dagen OCH denna dagen förstörd, så mycket frågor, så lite svar och jag önskar att jag hade haft en jourvän att ringa för de hade jag behövt, ska ta upp det på tisdag på andra mötet.
Nu vet jag lika mycket som jag alltid vetat, typ inget. Känner gråten i halsen hela tiden och ångest. Jag som trodde att jag var på väg, nu känns allt bara botten igen och jag vet inte vad han säger man ska ta på allvar och vad som är lögn...Jag röker som en borstbindel och ja...
I morgon ska jag jobba första gången sedan allt rasa, och jag vill verkligen försöka att hålla mig vid gott mod för annars så kommer jag inte att komma i väg..känner mig så vilsen och ovärdig...Det känns som att man har tre val 1. radera honom ur mitt liv. 2. Radera mig ur mitt liv. eller 3. kämpa på.
Måste röka igen..rensa tankarna..
Första gruppsamtalet
I dag hade jag mitt första gruppsamtal! Jag kände mig så vilsen, ensam och utsatt när jag kom in i rummet och skulle slå mig ner i den gröna fotöljen! Vi började prata lite och berätta vad vi varit med om och plötsligt slog det mig att jag var en av dom. Vissa saker dom sa var bara så rätt och vissa saker jag sa var så rätt för dom. Vi lyssnade, nickade, grät och pratade. Jag har länge känt mig så mesig för att jag "bara" varit utsatt för psykiskmisshandel men när jag satt där med min kopp kaffe i den gröna fotöljen förstod jag att jag inte var ensam i gruppen om detta. Och en psykisk misshandel är inte så bara för dom som upplevt den!
Saker som jag inte reagerat på innan vart nu så klara och jag börjar sakta förstå att det jag upplevt kanske är mycket större än det jag förstått.
Små saker som tex saker X kallat mig, saker han gjort, saker som jag reagerade på när dom hände men sedan bara stoppat undan i min bakficka för att inte tänka på det mer. Vissa saker X sagt som kanske inte sårade första och andra gången men tredje och fjärde tog det hårdare och femte gången satt det redan inpräntat i själen.
Jag vet att många i min närhet sätt saker & hört saker som han sagt eller kanske gjort men vad vet dom om vad som hände bakom stängda dörrar? Vissa dagar var det så negativ stämmning att man inte vågade säga vad man tyckte för att X kanske skulle få ett utbrott eller kanske rent av dra.
Jag känner verkligen att denna gruppen kommer ge mig så mycket, jag kommer finna förståelse i saker som hänt men också att lära mig att säga stopp innan gränsen är nådd och inte vänta och vänta tills det är försent.
När mötet avslutats och vi lämnade lokalen så kollade jag efter kvinnorna som gick åt olika håll och tänkte för mig själv att jag aldrig aldrig kunde ha gissat bara av att se på dom vad dom igentligen gått igenom. Vi är vanliga människor, ett blåmärke syns på utsidan men inte i själen.
När jag satt på bussen hem så började jag känna mig så matt, trött, utarbetad men ändå på ett bra sätt. Jag kände mig stolt att jag gick dit, längtar efter nästa gång och förstår att anledningen till att jag är trött är för att jag öpnnat en dörr som varit sluten av ångest, skuld och tårar så länge.
Nu är min dörr öppen och nu måste jag kasta ut all smuts som gror i mig, när jag är klar så kommer jag att stänga dörren som em lyckligare och starkare människa.
Ett steg i rätt riktning :)
Många kramar/C
Saker som jag inte reagerat på innan vart nu så klara och jag börjar sakta förstå att det jag upplevt kanske är mycket större än det jag förstått.
Små saker som tex saker X kallat mig, saker han gjort, saker som jag reagerade på när dom hände men sedan bara stoppat undan i min bakficka för att inte tänka på det mer. Vissa saker X sagt som kanske inte sårade första och andra gången men tredje och fjärde tog det hårdare och femte gången satt det redan inpräntat i själen.
Jag vet att många i min närhet sätt saker & hört saker som han sagt eller kanske gjort men vad vet dom om vad som hände bakom stängda dörrar? Vissa dagar var det så negativ stämmning att man inte vågade säga vad man tyckte för att X kanske skulle få ett utbrott eller kanske rent av dra.
Jag känner verkligen att denna gruppen kommer ge mig så mycket, jag kommer finna förståelse i saker som hänt men också att lära mig att säga stopp innan gränsen är nådd och inte vänta och vänta tills det är försent.
När mötet avslutats och vi lämnade lokalen så kollade jag efter kvinnorna som gick åt olika håll och tänkte för mig själv att jag aldrig aldrig kunde ha gissat bara av att se på dom vad dom igentligen gått igenom. Vi är vanliga människor, ett blåmärke syns på utsidan men inte i själen.
När jag satt på bussen hem så började jag känna mig så matt, trött, utarbetad men ändå på ett bra sätt. Jag kände mig stolt att jag gick dit, längtar efter nästa gång och förstår att anledningen till att jag är trött är för att jag öpnnat en dörr som varit sluten av ångest, skuld och tårar så länge.
Nu är min dörr öppen och nu måste jag kasta ut all smuts som gror i mig, när jag är klar så kommer jag att stänga dörren som em lyckligare och starkare människa.
Ett steg i rätt riktning :)
Många kramar/C
Mentalt störd eller?
Upp och ner, upp och ner, jag förstår ingenting, vilse är bara förnamnet!
Pratade med honom i går och då lät allt så bra! Han vill försöka igen, vill att det ska bli bra, älskar oss...frågade om han kunde sätta in enslant över påskhelgen för att vi har det snålt och visst kunde han det..
Sen i dag, har han inte satt in nått, svarar inte på sms, svarar inte när jag ringer..ingenting..
Blir så arg & lessen och åker raka vägen ner på ruta ett igen! Vad är det för fel på honom, driver han bara med mig när han säger saker. Man kan knappt ta nått på allvar längre.
Gick ut på en sida här på nätet där han också har en sida och ser ett inlägg skrivet av "tjejen som alltid är inblandad i allt" som jag inte gillar och det börjar ila, koka, bubbla i mig på en gång, och jag blir så frustrerad när jag inte kan nå honom när jag får syn på sånna saker.
Jag har också rätt att säga vad jag har på hjärtat! Det ska inte bara vara på hans villkor när det passa honom, när han har lust eller har en bra dag.
Men neeej när jag vill prata så trakkaserar jag bara honom eller är en plåga i röven.
VARFÖR kan han inte lägga sin kvinnliga vän bakom sig tills vi rett ut våra problem om han vet att jag har svårt för att dom umgås (på grund av att hon ofta varit inblandad i saker)
I min värld så måste det vara för att han känner mer för henne än för mig. Jag skulle respektera om han inte ville att jag hade kontakt med nån manlig bekant till vi kommit på fötter!
JA jag kanske är svartsjuk, de kanske handlar om det MEN det är väl inte så jävla konstigt att det blivit så??
Har han två personligheter? En snäll och en elak? Det pendlar ju så jäkla mycket ju! Jag förstår inte hur man kan göra så mot nån och sen kalla henne sin fru...
Längtar så tills på tisdag....
Pratade med honom i går och då lät allt så bra! Han vill försöka igen, vill att det ska bli bra, älskar oss...frågade om han kunde sätta in enslant över påskhelgen för att vi har det snålt och visst kunde han det..
Sen i dag, har han inte satt in nått, svarar inte på sms, svarar inte när jag ringer..ingenting..
Blir så arg & lessen och åker raka vägen ner på ruta ett igen! Vad är det för fel på honom, driver han bara med mig när han säger saker. Man kan knappt ta nått på allvar längre.
Gick ut på en sida här på nätet där han också har en sida och ser ett inlägg skrivet av "tjejen som alltid är inblandad i allt" som jag inte gillar och det börjar ila, koka, bubbla i mig på en gång, och jag blir så frustrerad när jag inte kan nå honom när jag får syn på sånna saker.
Jag har också rätt att säga vad jag har på hjärtat! Det ska inte bara vara på hans villkor när det passa honom, när han har lust eller har en bra dag.
Men neeej när jag vill prata så trakkaserar jag bara honom eller är en plåga i röven.
VARFÖR kan han inte lägga sin kvinnliga vän bakom sig tills vi rett ut våra problem om han vet att jag har svårt för att dom umgås (på grund av att hon ofta varit inblandad i saker)
I min värld så måste det vara för att han känner mer för henne än för mig. Jag skulle respektera om han inte ville att jag hade kontakt med nån manlig bekant till vi kommit på fötter!
JA jag kanske är svartsjuk, de kanske handlar om det MEN det är väl inte så jävla konstigt att det blivit så??
Har han två personligheter? En snäll och en elak? Det pendlar ju så jäkla mycket ju! Jag förstår inte hur man kan göra så mot nån och sen kalla henne sin fru...
Längtar så tills på tisdag....
Det som inte syns..
Finns på insidan!
Fick en så bra länk av en vän, om psykisk misshandel & tänkte skriva lite om det. Området inom psykisk misshandel var så mycket större än vad jag kunnat tro. Och tyvärr är det inte ovanligt att den psykiska misshandeln är svårare att bearbeta än om det vore fysiskt!
På sidan jag läste står det att psykisk misshandel är en form av psykisk och känslomässig tortyr. Vissa av teknikerna känns igen från tortyrfängelser runt om i världen, t.ex att växla mellan värme och våld, hot att skada den utsattes närmaste, flera timmars förhör med absurda anklagelser, presentera lögner för att manipulera fram vissa svar och "erkännanden", vredesutbrott, nedsättande tillmälen. Det är en form av hjärntvätt och har aldrig någonting med kärlek att göra.
Psykisk misshandel skadar din hälsa allvarligt. Att leva under den stress det innebär att ha en vardag fylld med kränkningar och otrygghet orsakar en hälsofarlig stress. Det kan ge fysiska symtom som högt blodtryck, magsår, huvudvärk, muskelvärk, mag-tarmproblem. Det kan också orsaka psykisk ohälsa som depression, panikångest, sömnrubbingar, ätstörningar och självmordstankar.
Olika typer av psykisk/misshandel är:
Kontrollerande
Känslomässig utpressning
Oförutsägbarhet
Sexuellt ofredande
Får dig att verka galen
Hot om fysiskt våld
Ekonomisk misshandel
Kränkande förväntningar
Kränkande namn
Undanhållande
Anklagande
Blockerande/Avledande
Trivaliserande
Göra sig rolig på din bekostnad
Du har alltid fel
Glömmer & Ignorerar
Ständig kritik
Order
www.psykiskmisshandel.se, där kan ni läsa mer inom de olika områdena jag nyss skrev, mycket intressant och i mitt fall var det många av dom som stämde.
Jag var föressten på studiebesök hos samtals/stöd gruppen jag ska gå till i dag, kvinnan från kvinnojouren följde med mig som stöd, jag trivdes med personalen och börjar nästa vecka. Dom kommer hjälpa mig att komma till insikt och jag kan bara säga att jag längtar så mycket!
Hoppas ni uppskattade läsningen, många kramar/C
Pusselbitar..
Den stabila tjej jag en gång var finns inte mera men hon kommer nog tillbaka så småningom. Sysselsätter mig med saker så mycket jag kan för att slippa tänka och fundera på saker. Och framför allt för att inte lägga skulden på mig själv, vilket är så svårt många gånger.
Nu har han fått sin lägenhet & det känns vemodigt, samtidigt som jag är glad för hans skull att han har någonstans att ta vägen så känner jag stor sorg för att vi som ett gift par inte kan bo ihop pga hans problem. Gråter inte varje dag längre men när det kommer så kommer det i floder och det krävs inte mycket för att det ska rinna över.
Jag får fortfarande mycket skuld & han säger att jag måste skaffa hjälp (vilket jag gjort) men han tycker jag behöver hjälp av fel anledningar. Jag behöver hjälp för att ta mig ur mitt medberoende och för att bygga upp mig själv och hjälplösheten i mig. Enligt honom behöver jag hjälp för att jag är värsta terroristen och besvärar honom med mina samtal och sms, enligt honom behöver jag hjälp för att jag inte litar på honom och är svartsjuk. På något sätt känns det som att han inte tillfrisknat fullt ut, för en del i behandlingen vad jag tror är väl att erkänna sina fel och brister & inte skylla saker på andra. I mina ögon är han inte mogen, han hatar att jobba, han ser inget fel i att umgås med sina tjejkompisar på det sättet han gör och han saknar respekt för andra människor och speciellt mig. Jag förstår inte hur behandlingshemmet kan anse att han är så gott som färdig behandlad.
Jag måste erkänna att jag är rädd för att det inte dröjer länge förens han kommer i obalans igen och jag hatar tanken på det, men det är bara han som kan styra över sitt liv & sina val.
Jag hatar sättet han behandlar mig på, rösten han talar till mig med, sättet han pratar med mig och pendlar i humöret från dag till dag. Jag hatar sättet han får mig att framstå som mot andra. Guldregnet över mig har slutat falla efter att han kom till hemmet & just nu har jag svårt att se att det kommer börja falla igen, jag är inte mycket värd i hans ord och handlingar. Ja jag saknar honom, saknar intimiteten, saknar skratten & allt det fina vi delade. Men om han ska vara såhär mot mig om det skulle lösa sig i framtiden så kommer jag inte att bli lycklig, så, vad ska man göra??
Vill också passa på att skriva några ord till mina nära vänner som stöttar mig genom allt.
Tro mig mina kära, jag vet att det kan bli ett evigt ältande om saker om och om igen. Jag vet att tårarna ibland är nära när vi pratar om allt. Jag vet att mitt skratt eller leende kan svalna mitt i nått roligt. Jag vet att ni kanske känner er osidosatta mitt i detta kaos. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att ni förstår hur mycket det betyder för mig att veta att ni bara är ett samtal bort om jag skulle behöva er. Det är svårt att med ord förklara hur jag känner det, men att ni finns vid min sida, även fast ni inte behöver säga ett ord så betyder det allt för mig. Jag kanske känner mig vilsen och ensam, men jag vågar inte ens tänka tanken på hur jag hade mått om jag inte hade er! Så tusen tack, ni är uppskattade och en dag ska jag försöka ge tillbaka det ni gett mig. MÅNGA KRAMAR
Nu har han fått sin lägenhet & det känns vemodigt, samtidigt som jag är glad för hans skull att han har någonstans att ta vägen så känner jag stor sorg för att vi som ett gift par inte kan bo ihop pga hans problem. Gråter inte varje dag längre men när det kommer så kommer det i floder och det krävs inte mycket för att det ska rinna över.
Jag får fortfarande mycket skuld & han säger att jag måste skaffa hjälp (vilket jag gjort) men han tycker jag behöver hjälp av fel anledningar. Jag behöver hjälp för att ta mig ur mitt medberoende och för att bygga upp mig själv och hjälplösheten i mig. Enligt honom behöver jag hjälp för att jag är värsta terroristen och besvärar honom med mina samtal och sms, enligt honom behöver jag hjälp för att jag inte litar på honom och är svartsjuk. På något sätt känns det som att han inte tillfrisknat fullt ut, för en del i behandlingen vad jag tror är väl att erkänna sina fel och brister & inte skylla saker på andra. I mina ögon är han inte mogen, han hatar att jobba, han ser inget fel i att umgås med sina tjejkompisar på det sättet han gör och han saknar respekt för andra människor och speciellt mig. Jag förstår inte hur behandlingshemmet kan anse att han är så gott som färdig behandlad.
Jag måste erkänna att jag är rädd för att det inte dröjer länge förens han kommer i obalans igen och jag hatar tanken på det, men det är bara han som kan styra över sitt liv & sina val.
Jag hatar sättet han behandlar mig på, rösten han talar till mig med, sättet han pratar med mig och pendlar i humöret från dag till dag. Jag hatar sättet han får mig att framstå som mot andra. Guldregnet över mig har slutat falla efter att han kom till hemmet & just nu har jag svårt att se att det kommer börja falla igen, jag är inte mycket värd i hans ord och handlingar. Ja jag saknar honom, saknar intimiteten, saknar skratten & allt det fina vi delade. Men om han ska vara såhär mot mig om det skulle lösa sig i framtiden så kommer jag inte att bli lycklig, så, vad ska man göra??
Vill också passa på att skriva några ord till mina nära vänner som stöttar mig genom allt.
Tro mig mina kära, jag vet att det kan bli ett evigt ältande om saker om och om igen. Jag vet att tårarna ibland är nära när vi pratar om allt. Jag vet att mitt skratt eller leende kan svalna mitt i nått roligt. Jag vet att ni kanske känner er osidosatta mitt i detta kaos. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att ni förstår hur mycket det betyder för mig att veta att ni bara är ett samtal bort om jag skulle behöva er. Det är svårt att med ord förklara hur jag känner det, men att ni finns vid min sida, även fast ni inte behöver säga ett ord så betyder det allt för mig. Jag kanske känner mig vilsen och ensam, men jag vågar inte ens tänka tanken på hur jag hade mått om jag inte hade er! Så tusen tack, ni är uppskattade och en dag ska jag försöka ge tillbaka det ni gett mig. MÅNGA KRAMAR
Upp & ner
Hur kan det vara så upp och ner, hur kan livet bli såhär?
Bröt i hop i tusen bitar i går kväll och i dag känner jag mig så trasig!
Pratade med mannen i går, då lät det så bra! Jag frågade vad hans framtidsplaner var angående oss två och då sa han att han vill flytta till en lägenhet och ta tag i sitt liv, börja jobba mm för att bli en så bra männsika och styvpappa som möjligt.
Han sa att de känns konstigt att skaffa egen lägenhet men att han måste ha någonstans att ta vägen, Han sa att han älskade mig och att han absolut inte vill leva ett ungkarlsliv.
Ringde honom i dag för att kolla om han varit och tittat på lägenheten men de hade han inte så vi pratade lite allmänt, men i dag kändes han kallare.
Åh jag vet inte vad jag ska ta mig till, mitt hjärta skriker efter honom trots att jag försöker att glömma, försöker att göra annat, försöker prata ut om det med vänner, men inget hjälper. Jag är lika lessen, lika ensam och lika frustrerad ändå!
Och allting blir så mycket värre när han inte är lika känslig som mig, inte saknar lika mycket, inte känner lika mycket, inte vill lika mycket. Det ända han vill just nu är att vara själv, få sin lägenhet och få mig att förrstå att jag gör så himla mycket fel. Jag sa till honom i går att det känns som att fokusen gått från honom och hans mående till mig och mitt mående. Och nu känns det verkligen som om jag är felet i allt!
I dag vill jag bara gråta, gråta gråta men de är liksom det ända jag gör. Hatar att vara utan barnen, kan inte koppla av och njuta. Jag känner mig ensam och liten.
Detta har jag gjort & sagt mot min make..
Jag har varit svartsjuk
Jag har sagt att han inte får umgås med fel folk
Jag har sagt att han kan gå och dö
Jag har sagt att jag varit med andra för att få nån reaktion (vilket jag givetvis inte har)
Jag har skrivit dumma sms, tex att jag inte vill se honom
Detta har jag hjälpt min make med..
Hjälpte honom in på psyk
Anmälde honom försvunnen för att jag va orolig efter att han vart borta några dagar
Säger att jag älskar och saknar honom med jämna mellanrum
Hjälpte honom in på behandligshem
Köpte saker han behövde när han va inlaggd, kläder mm..
Detta har min make gjort mot mig..
Ljugit, stulit, sovit hos en annan tjej flera gånger
Försvunnit ofta
Skitit i sms och struntat i att svara på mina samtal
Sagt sjuka saker
Baktalat mig
Lovat saker
Vänt mig ryggen
Vet inte ens varför jag skriver dessa saker, de är ju inte så att det hjälper mig på nått sätt. Hatar att känna såhär, att må såhär, hatar att vara jag, hatar allt med mig, hatar allt. Jag KAN inte släppa taget om min man, jag VILL så gärna att allt ska lösa sig. Jag VILL vara lycklig och njuta av vårsolen, jag VILL vara nöjd med mitt liv...FAAAAAAN
Jag känner paniken, kaoset, tröttheten, tårarna, allt i mig är en storm och jag vill att stormen ska lägga sig..JAG ORKAR INTE MERA och jag har ingen aning om VAD jag ska göra för att det ska bli bättre på nått sätt...
VARFÖR VARFÖR VARFÖR, VARFÖR GÖR HAN SÅHÄR, VARFÖR VILL HAN INTE, VARFÖR SAKNAR HAN INTE....
Bröt i hop i tusen bitar i går kväll och i dag känner jag mig så trasig!
Pratade med mannen i går, då lät det så bra! Jag frågade vad hans framtidsplaner var angående oss två och då sa han att han vill flytta till en lägenhet och ta tag i sitt liv, börja jobba mm för att bli en så bra männsika och styvpappa som möjligt.
Han sa att de känns konstigt att skaffa egen lägenhet men att han måste ha någonstans att ta vägen, Han sa att han älskade mig och att han absolut inte vill leva ett ungkarlsliv.
Ringde honom i dag för att kolla om han varit och tittat på lägenheten men de hade han inte så vi pratade lite allmänt, men i dag kändes han kallare.
Åh jag vet inte vad jag ska ta mig till, mitt hjärta skriker efter honom trots att jag försöker att glömma, försöker att göra annat, försöker prata ut om det med vänner, men inget hjälper. Jag är lika lessen, lika ensam och lika frustrerad ändå!
Och allting blir så mycket värre när han inte är lika känslig som mig, inte saknar lika mycket, inte känner lika mycket, inte vill lika mycket. Det ända han vill just nu är att vara själv, få sin lägenhet och få mig att förrstå att jag gör så himla mycket fel. Jag sa till honom i går att det känns som att fokusen gått från honom och hans mående till mig och mitt mående. Och nu känns det verkligen som om jag är felet i allt!
I dag vill jag bara gråta, gråta gråta men de är liksom det ända jag gör. Hatar att vara utan barnen, kan inte koppla av och njuta. Jag känner mig ensam och liten.
Detta har jag gjort & sagt mot min make..
Jag har varit svartsjuk
Jag har sagt att han inte får umgås med fel folk
Jag har sagt att han kan gå och dö
Jag har sagt att jag varit med andra för att få nån reaktion (vilket jag givetvis inte har)
Jag har skrivit dumma sms, tex att jag inte vill se honom
Detta har jag hjälpt min make med..
Hjälpte honom in på psyk
Anmälde honom försvunnen för att jag va orolig efter att han vart borta några dagar
Säger att jag älskar och saknar honom med jämna mellanrum
Hjälpte honom in på behandligshem
Köpte saker han behövde när han va inlaggd, kläder mm..
Detta har min make gjort mot mig..
Ljugit, stulit, sovit hos en annan tjej flera gånger
Försvunnit ofta
Skitit i sms och struntat i att svara på mina samtal
Sagt sjuka saker
Baktalat mig
Lovat saker
Vänt mig ryggen
Vet inte ens varför jag skriver dessa saker, de är ju inte så att det hjälper mig på nått sätt. Hatar att känna såhär, att må såhär, hatar att vara jag, hatar allt med mig, hatar allt. Jag KAN inte släppa taget om min man, jag VILL så gärna att allt ska lösa sig. Jag VILL vara lycklig och njuta av vårsolen, jag VILL vara nöjd med mitt liv...FAAAAAAN
Jag känner paniken, kaoset, tröttheten, tårarna, allt i mig är en storm och jag vill att stormen ska lägga sig..JAG ORKAR INTE MERA och jag har ingen aning om VAD jag ska göra för att det ska bli bättre på nått sätt...
VARFÖR VARFÖR VARFÖR, VARFÖR GÖR HAN SÅHÄR, VARFÖR VILL HAN INTE, VARFÖR SAKNAR HAN INTE....
Knepiga tankar..
Ja det är så knepigt med tankar! Önskar att jag inte hade några, inga sånna i allafall. Önskar att allt i huvudet kunde försvinna och allt i hjärtat och att tiden kunde dras tillbaka eller att man kunde försvinna in i framtiden. Jag hatar tankar! Jag ser mig, mig och min man, lyckliga, de är sommar och vi går tillsammans till badet i närheten med barnen springandes runt våra ben. Vi håller varandra i handen och han säger alla fina saker han alltid sagt till mig, han säger att vi 'är hans allt och att ingenting kan ersätta oss...Men plötsligt kommer man tillbaka till verkligheten, plötsligt ser man sin make hand i hand med en annan kvinna, kanske med hennes barn, kanske med deras barn. Plötsligt så hittar man nått som kan ersätta en familj, eller i allafall förstöra en.
Inte ens i min vildaste fantasi kan jag förstå hur en människa kan vända så fort. Hur man kan försöka göra sin fru gravid, prata om inredning och kalla henne för det finaste i världen som inget kan förstöra och en vecka efter är man ingenting, värd lika mycket som en soppåse. Man är ingenting, inte värd att prata med, inte värd att hålla om eller kyssa, inte ens värd att ses med hans egna ögon. Barnen har tappat sin mening hos honom. Inget betyder nått! Jag kan inte förstå, hur ska jag någonsin kunna göra det.
På nått sätt även fast han säger att han inte vill ha kontakt med oss, inte va med oss så känns det inte i magen som att det är det han verkligen vill. Det känns inte som om han gett upp oss MEN de kan åsså vara så jag känner för att jag så gärna vill att det ska lösa sig.
Han har ju inte visat ett ända tecken på att han skulle känna annorlunda, så han kanske menar det ändå, men han har en förmåga av att säga saker han inte menar för att han är upprörd eller så..men jag vet inte..jag vet inte!
" Kom och ta det jag känner, kom och ta det härifrån. Kom och lätta mitt hjärta från alla mörka moln. Kom och ta alla minnen, mitt hjärta är ett öppet sår, rädda mig innan jag försvinner, bortom allt långt härifrån"
Inte ens i min vildaste fantasi kan jag förstå hur en människa kan vända så fort. Hur man kan försöka göra sin fru gravid, prata om inredning och kalla henne för det finaste i världen som inget kan förstöra och en vecka efter är man ingenting, värd lika mycket som en soppåse. Man är ingenting, inte värd att prata med, inte värd att hålla om eller kyssa, inte ens värd att ses med hans egna ögon. Barnen har tappat sin mening hos honom. Inget betyder nått! Jag kan inte förstå, hur ska jag någonsin kunna göra det.
På nått sätt även fast han säger att han inte vill ha kontakt med oss, inte va med oss så känns det inte i magen som att det är det han verkligen vill. Det känns inte som om han gett upp oss MEN de kan åsså vara så jag känner för att jag så gärna vill att det ska lösa sig.
Han har ju inte visat ett ända tecken på att han skulle känna annorlunda, så han kanske menar det ändå, men han har en förmåga av att säga saker han inte menar för att han är upprörd eller så..men jag vet inte..jag vet inte!
" Kom och ta det jag känner, kom och ta det härifrån. Kom och lätta mitt hjärta från alla mörka moln. Kom och ta alla minnen, mitt hjärta är ett öppet sår, rädda mig innan jag försvinner, bortom allt långt härifrån"
Räddningen!
Hade en hektiskt dag i går och så utmattande! Hade möte på mitt jobb och sen direkt efter skulle jag till kvinnojouren. Tog med mig en god vän som stöd eftersom jag kommit in i en fas där jag tror att alla vill dömma mig för saker som hänt så jag var livrädd.
Hur som helst blev vi hämtade i väntrummet av en lite äldre kvinna, hon såg lite ilsken ut och de knöt sig i magen på mig men sen när vi kom in på hennes rum och hon började prata lite om hur dom jobbade och sådär så släppte det. Det dröjde inte länge förens tårarna började forsa ner!
Jag fick börja berätta från början när vi träffades och arbeta mig igenom vårat liv tillsammans. Min vän lade till massa saker som jag inte ens reagerat på under min och makens tid, eller snarare att jag hade förträngt det. Hon säger att jag länge blivit manipulerad och psykiskt misshandlad och att jag är väldigt medberoende.
Hon vill att jag ska gå hos dom och få hjälp att komma ur den livskris jag befinner mig i och jag ska få träffa andra kvinnor i samma sits som mig, vi ska gå i en stödgrupp där man får träffa advokater, poliser mm.
Sen ska jag fortsätta träffa min kontakt person! Men jag kan säga att hon ryggade tillbaka och satt och nickade när jag arbetade mig framåt i våran historia. Tydligen är detta så vanligt! Saker som för mig blivit vardagsmat under äktenskapet var igentligen ren och skär psykiskmisshandel. Vill inte gå in så mycket på allt vi pratade om men som hon ser det är jag väldigt utsatt och nedtryckt.
Vi pratade lite om hans anhöriga & Hans vänner och om varför dom kanske ställer sig på hans sida, varför dom tror på honom trots att dom hela tiden sätt vad han utsatt mig för, hon sa att dom är manipulerade av honom och att dom också är medberoende. Hon berättade att även fast hans vänner vet vad han gjort så lever dom fortfarande i en värld då min make är samma människa som innan allt.
Hon berättade också att det är klart att hans vänner är hans vänner men att man fortfarande som vän måste sätta gränser på vad som är okej och inte.
Hur som helst kommer jag få massa hjälp nu, hon trodde på mig och jag hade min vän med som intygade att det var som jag sa, fast värre enligt henne och nu känner jag mig lite tryggare i vetskapen om att jag kanske inte är det där psykot som han vill få mig att framstå som. Vägen till mitt tillfrisknade är lång men nu har jag i allafall börjat min resa dit.
Mvh/C
Hur som helst blev vi hämtade i väntrummet av en lite äldre kvinna, hon såg lite ilsken ut och de knöt sig i magen på mig men sen när vi kom in på hennes rum och hon började prata lite om hur dom jobbade och sådär så släppte det. Det dröjde inte länge förens tårarna började forsa ner!
Jag fick börja berätta från början när vi träffades och arbeta mig igenom vårat liv tillsammans. Min vän lade till massa saker som jag inte ens reagerat på under min och makens tid, eller snarare att jag hade förträngt det. Hon säger att jag länge blivit manipulerad och psykiskt misshandlad och att jag är väldigt medberoende.
Hon vill att jag ska gå hos dom och få hjälp att komma ur den livskris jag befinner mig i och jag ska få träffa andra kvinnor i samma sits som mig, vi ska gå i en stödgrupp där man får träffa advokater, poliser mm.
Sen ska jag fortsätta träffa min kontakt person! Men jag kan säga att hon ryggade tillbaka och satt och nickade när jag arbetade mig framåt i våran historia. Tydligen är detta så vanligt! Saker som för mig blivit vardagsmat under äktenskapet var igentligen ren och skär psykiskmisshandel. Vill inte gå in så mycket på allt vi pratade om men som hon ser det är jag väldigt utsatt och nedtryckt.
Vi pratade lite om hans anhöriga & Hans vänner och om varför dom kanske ställer sig på hans sida, varför dom tror på honom trots att dom hela tiden sätt vad han utsatt mig för, hon sa att dom är manipulerade av honom och att dom också är medberoende. Hon berättade att även fast hans vänner vet vad han gjort så lever dom fortfarande i en värld då min make är samma människa som innan allt.
Hon berättade också att det är klart att hans vänner är hans vänner men att man fortfarande som vän måste sätta gränser på vad som är okej och inte.
Hur som helst kommer jag få massa hjälp nu, hon trodde på mig och jag hade min vän med som intygade att det var som jag sa, fast värre enligt henne och nu känner jag mig lite tryggare i vetskapen om att jag kanske inte är det där psykot som han vill få mig att framstå som. Vägen till mitt tillfrisknade är lång men nu har jag i allafall börjat min resa dit.
Mvh/C
