Ingenting
Varför, varför blir allting såhär! Han har uppenbarligen gått vidare eftersom han spenderade sin permis dag hemma hos en annan kvinna! Fick mess i dag att han ska anmäla mig för egenmäktigtförfarande för att jag kastade ut honom och bytte lås OCH för trakkaserier?? Jag, anmäla mig??
Tänk om jag hade anmält honom för alla gånger han ställt till det, stulit pengar, stulit mitt kontokort, saker som har försvunnit, hot..tänker han på det?
Jag förstår inte jag släppte in honom i mitt liv, mitt och barnens liv, och han levde och bodde med oss tills det inte passade mer och då började han missbruka igen!
Han har lyckats övertala hela sin familj och bekantskapskrets att jag är ett psyko som bara ringer och ringer...JAG HATAR DET!!! Jag hatar känslan av att andra människor inte gillar mig, jag vet att jag är en bra tjej.
Vad har jag gjort för fel? Jag har kämpat för min man och vårat äktenskap, jag har ringt honom desperat flera gånger på raken när han vägrat svara, jag har blivit arg, sagt saker, messat saker. Men jag är inte orsaken till detta hur mycket människor än vill tro det.
Hur kan dom bara tro utan att prata med mig, utan att känna mig? Vad har han sagt om mig, vad säger han??
Jag står inte ut en dag till, inte en dag längre. VARFÖR ÄR JAG SÅ DESPERAT EFTER HONOM? Varför vänder jag inte bara ryggen, går min väg, hatar, skiter i honom? Han vill ju ändå inte ha mig, inte veta av mig, inte ha kontakt med mig, som han säger. Vi har inget värde alls, inte jag, inte barnen..ingen utom dom han lyckats övertala in i sin värld.
Är det ingen som förstår mig? Min smärta? Min upplevelse? Är det ingen på hans sida som vet, som förstår, som bryr sig??
Hur kan jag ha blivit boven i ett drama som han startade, som han valde. Han verkar nästan fixerad vid att få folk att tycka illa om mig.
Vad jag vet så kan han lika gärna ha ett nytt förhållande bakom ryggen på mig..jag vet ingenting.
Jag vill försvinna till en plats där ingen smärta finns, inga onda ord, inga negativa känslor. JAG VILL HATA HONOM...
Men jag kan inte, jag älskar honom, han den jag gifte mig med, jag vet att han finns där inne och bara den där elaka människan på hemmet försöker stöta bort oss..eller?
Jag kanske trakkserar honom, jag kanske gör det? Jag sms ar ju ofta när jag mår dåligt, ringer i bland..vill bara ha snälla ord från min man, han som en gång älskade mig och barnen över allt....
Jag ber mig själv att snälla släppa taget, jag bönar snälla släpp taget..jag är inte värd nått i hans liv just nu...låt honom gå snälla...men jag kan inte, jag vill inte...
Jag antar att jag är besatt av min missbrukande man..det är väl helt enkelt så att de är det jag får säga till människor som frågar VARFÖR?
Jag är ingenting...
Tänk om jag hade anmält honom för alla gånger han ställt till det, stulit pengar, stulit mitt kontokort, saker som har försvunnit, hot..tänker han på det?
Jag förstår inte jag släppte in honom i mitt liv, mitt och barnens liv, och han levde och bodde med oss tills det inte passade mer och då började han missbruka igen!
Han har lyckats övertala hela sin familj och bekantskapskrets att jag är ett psyko som bara ringer och ringer...JAG HATAR DET!!! Jag hatar känslan av att andra människor inte gillar mig, jag vet att jag är en bra tjej.
Vad har jag gjort för fel? Jag har kämpat för min man och vårat äktenskap, jag har ringt honom desperat flera gånger på raken när han vägrat svara, jag har blivit arg, sagt saker, messat saker. Men jag är inte orsaken till detta hur mycket människor än vill tro det.
Hur kan dom bara tro utan att prata med mig, utan att känna mig? Vad har han sagt om mig, vad säger han??
Jag står inte ut en dag till, inte en dag längre. VARFÖR ÄR JAG SÅ DESPERAT EFTER HONOM? Varför vänder jag inte bara ryggen, går min väg, hatar, skiter i honom? Han vill ju ändå inte ha mig, inte veta av mig, inte ha kontakt med mig, som han säger. Vi har inget värde alls, inte jag, inte barnen..ingen utom dom han lyckats övertala in i sin värld.
Är det ingen som förstår mig? Min smärta? Min upplevelse? Är det ingen på hans sida som vet, som förstår, som bryr sig??
Hur kan jag ha blivit boven i ett drama som han startade, som han valde. Han verkar nästan fixerad vid att få folk att tycka illa om mig.
Vad jag vet så kan han lika gärna ha ett nytt förhållande bakom ryggen på mig..jag vet ingenting.
Jag vill försvinna till en plats där ingen smärta finns, inga onda ord, inga negativa känslor. JAG VILL HATA HONOM...
Men jag kan inte, jag älskar honom, han den jag gifte mig med, jag vet att han finns där inne och bara den där elaka människan på hemmet försöker stöta bort oss..eller?
Jag kanske trakkserar honom, jag kanske gör det? Jag sms ar ju ofta när jag mår dåligt, ringer i bland..vill bara ha snälla ord från min man, han som en gång älskade mig och barnen över allt....
Jag ber mig själv att snälla släppa taget, jag bönar snälla släpp taget..jag är inte värd nått i hans liv just nu...låt honom gå snälla...men jag kan inte, jag vill inte...
Jag antar att jag är besatt av min missbrukande man..det är väl helt enkelt så att de är det jag får säga till människor som frågar VARFÖR?
Jag är ingenting...
)^:
Jag lider med hela min kropp & Själ!
Jag, den eländiga människan
Hur mår jag?
Är så jävla jobbigt & tröttsamt att behöva säga samma sak jämt!
Från topp till tå!
Jag mår piss rent ut sagt!
Huvudet snurrar av tankar och frågor, av hat och kärlek! Ögonen är ständigt tårfyllda, munnen ler inte! Har en klump i halsen, känner antingen ingen hunger eller tröstäter, är öm och trött i kroppen. Hjärtat smärtar nått hemskt och det går isande kalla vågor genom kroppen. Jag känner mig liten och ihop sjunken, utan glädje för nått just nu! Allting är bara jobbigt!
Jag känner stor sorg att barnen inte bara mist sin styvfar utan också hans familj som dom gillade så väl. Dom uppvaktade alltid barnen och kom på kaffe! Nu finns vi inte, nu är vi bara några människor som besvärar den stackars missbrukaren i hans tillfrisknande. Jag är bara en människa som ljuger och förstör!
Messade hans mamma, min svärmor och skrev att " av all respekt för dig så vill jag bara att du ska veta att de ända jag vill är att allt ska lösa sig och att du är en stor del i mina barns liv och att jag önskar att hon inte vänder dom ryggen så hastigt. Jag skrev att jag är en bra tjej och jag tror att du vet att jag inte är ute efter att förstöra min makes liv.
Vet inte hur hon kommer att ta det, vi får se..
Helvetet bröt loss
Nu är allt över för gått, skilsmässan får gå igenom i augusti och jag kommer gå under med det! Provade ringa honom hela dagen i går och tillslut svarar han " Va fan vill du? Om man inte svarar vill man inte prata" Ehh okej men kan du berätta varför du inte vill prata?
Mannen- Du försöker lura mig på saker!
Jag -Vadå för saker?
Mannen- Det vet du!
Jag-Nej det vet jag inte, kan du berätta?
Mannen- Du har försökt åka på våran bröllopsresa!
Jag- Nej de har jag verkligen inte, har present kortet här hemma!!
Mannen- Ja ja
Jag-Jo de har jag!
Mannen- Folk säger att du försöker lura mig..
Jag-Nej de gör jag inte. varför skulle jag det, du är min man och jag älskar dig och vill att allt ska lösa sig!
Mannen-De kommer inte lösa sig, du är psykisktsjuk och försöker lura mig och jag vill inte ha en sån männika i mitt liv!!!
Jag-Är du inte på hemmet?
Mannen-Nej jag är i stan
Jag-Hos vem?
Mannen-Hos "henne" jag ska sova här!
Jag- Dra åt helvete, det var det värsta du kunde göra!!
Mannen- Kan du inte bara erkänna att du är psykisktsjuk, dumihuvudet, psyko, det är så tragiskt att du blivit såhär.
Det vart rent ut sagt kaos sent i går, han påstår att en gemensam bekant sagt att jag försökt använda våran bröllopsresa vid flera tillfällen..Why?
Jag förvandlades först till en patetisk liten flicka som gråter efter sin mamma och sen blev jag ett monster! När han berättat att han va och skulle sova hos tjejen han dragit till under sitt missbruk med så klarade inte mitt psyke mer, HAN ÄR GIFT!! Jag började smsa honom, massor! Och skrev att han kunde behålla henne för jag skulle ändå få nattsällskap och vräkte ur mig både det ena och det andra, varav inget är sant. Jag har ingen annan, har inte haft nån annan och kan inte se mig med nån annan på ett bra tag. Jag kallade honom för knarkare, bad honom gå och dö...Allt, jag tappade kontrollen, han har psykat mig så¨mycket att jag inte längre kunde hålla ilskan inne och jag ber så mycket om ursäkt för det, jag hatar att jag gjorde och sa så men jag vart så lessen. Han anklagar mig för att ljuga, han vill att jag ska erkänna att jag är psyko, han vill knäcka mig & från i går och i förrgår ha berättat att han älskar oss till att sova hos sin kvinnliga vän och anklaga mig för att ljuga, de är sjukt!!!!
Jag behöver hjälp, jag behöver verkligen hjälp! Är jag kanske så sjuk, märker jag det inte själv? Det kanske är jag som borde ligga inne på psyk och drogas ner med lugnande. Jag kanske inte är en lämplig mamma och vän. Jag kanske helt enkelt är så värdelös som han får mig att framstå som. Han har fått sin mamma på sin sida, alla på sin sida och nu är jag den hemska frun som försöker göra allt för att ställa till det för honom.
Jag är INTE sån, jag var inte sån, men har jag blivit sån??? Jag vill att allt bara ska sluta, att allt ska bli bra, att han ska inse att han inte mår bra..
Jag tog en nubbe i går efter allt bråk och la mig i soffan, somnade med kläderna på och vaknade av frossa. Söndergråten i sömnen, vaknar med svullna ögon, gråter ännu mera, ringer en vän och frågar om jag är sjuk i huvudet, pratar med mina föräldrar, dom blir arga för att jag ens pratat med honom, gråter mera. Torkar tårarna, barnen kommer in i rummet. Vill inte visa, vill inte att dom ska se. Sitter nu vid datorn i tysta lägenheten och undrar om man ska slå huvudet i tagentbordet eller gå och köpa cigg..
Har det inte gått för långt om jag själv börjar undra om detta är värt det eller om man ska gå vilse i skogen..För det är sånna tankar jag TÄNKER, inte ska göra men bara har det i huvudet!
Ja, jag är nog en patetisk, psyko morsa som bara ljuger, får folk att börja knarka, sviker vänner och gråter mig till sömns bara för att det är så jävla synd om mig. Och vem fan vill ha en sån!!
Mannen- Du försöker lura mig på saker!
Jag -Vadå för saker?
Mannen- Det vet du!
Jag-Nej det vet jag inte, kan du berätta?
Mannen- Du har försökt åka på våran bröllopsresa!
Jag- Nej de har jag verkligen inte, har present kortet här hemma!!
Mannen- Ja ja
Jag-Jo de har jag!
Mannen- Folk säger att du försöker lura mig..
Jag-Nej de gör jag inte. varför skulle jag det, du är min man och jag älskar dig och vill att allt ska lösa sig!
Mannen-De kommer inte lösa sig, du är psykisktsjuk och försöker lura mig och jag vill inte ha en sån männika i mitt liv!!!
Jag-Är du inte på hemmet?
Mannen-Nej jag är i stan
Jag-Hos vem?
Mannen-Hos "henne" jag ska sova här!
Jag- Dra åt helvete, det var det värsta du kunde göra!!
Mannen- Kan du inte bara erkänna att du är psykisktsjuk, dumihuvudet, psyko, det är så tragiskt att du blivit såhär.
Det vart rent ut sagt kaos sent i går, han påstår att en gemensam bekant sagt att jag försökt använda våran bröllopsresa vid flera tillfällen..Why?
Jag förvandlades först till en patetisk liten flicka som gråter efter sin mamma och sen blev jag ett monster! När han berättat att han va och skulle sova hos tjejen han dragit till under sitt missbruk med så klarade inte mitt psyke mer, HAN ÄR GIFT!! Jag började smsa honom, massor! Och skrev att han kunde behålla henne för jag skulle ändå få nattsällskap och vräkte ur mig både det ena och det andra, varav inget är sant. Jag har ingen annan, har inte haft nån annan och kan inte se mig med nån annan på ett bra tag. Jag kallade honom för knarkare, bad honom gå och dö...Allt, jag tappade kontrollen, han har psykat mig så¨mycket att jag inte längre kunde hålla ilskan inne och jag ber så mycket om ursäkt för det, jag hatar att jag gjorde och sa så men jag vart så lessen. Han anklagar mig för att ljuga, han vill att jag ska erkänna att jag är psyko, han vill knäcka mig & från i går och i förrgår ha berättat att han älskar oss till att sova hos sin kvinnliga vän och anklaga mig för att ljuga, de är sjukt!!!!
Jag behöver hjälp, jag behöver verkligen hjälp! Är jag kanske så sjuk, märker jag det inte själv? Det kanske är jag som borde ligga inne på psyk och drogas ner med lugnande. Jag kanske inte är en lämplig mamma och vän. Jag kanske helt enkelt är så värdelös som han får mig att framstå som. Han har fått sin mamma på sin sida, alla på sin sida och nu är jag den hemska frun som försöker göra allt för att ställa till det för honom.
Jag är INTE sån, jag var inte sån, men har jag blivit sån??? Jag vill att allt bara ska sluta, att allt ska bli bra, att han ska inse att han inte mår bra..
Jag tog en nubbe i går efter allt bråk och la mig i soffan, somnade med kläderna på och vaknade av frossa. Söndergråten i sömnen, vaknar med svullna ögon, gråter ännu mera, ringer en vän och frågar om jag är sjuk i huvudet, pratar med mina föräldrar, dom blir arga för att jag ens pratat med honom, gråter mera. Torkar tårarna, barnen kommer in i rummet. Vill inte visa, vill inte att dom ska se. Sitter nu vid datorn i tysta lägenheten och undrar om man ska slå huvudet i tagentbordet eller gå och köpa cigg..
Har det inte gått för långt om jag själv börjar undra om detta är värt det eller om man ska gå vilse i skogen..För det är sånna tankar jag TÄNKER, inte ska göra men bara har det i huvudet!
Ja, jag är nog en patetisk, psyko morsa som bara ljuger, får folk att börja knarka, sviker vänner och gråter mig till sömns bara för att det är så jävla synd om mig. Och vem fan vill ha en sån!!
Hatar helgerna!
Jag hatar helgerna utan honom, jag hatar livet utan honom, jag hatar tomheten utan honom. Allt jag vill är att det ska bli som förr, inget missbruk, inget maktspel mellan oss, inga dumheter. Men någonstans vet jag att jag inte kan få en man tillbaka som inte vill ha mig! Det spelar ju ingen roll att jag kämpar om han redan gett upp. Men varför, varför vill han inte ha oss i hans liv längre. Vi som alltid funnits här!
Är det för att han vet att han inte kommer klara ett drogfritt liv? Är det för att han vill ha utrymme att träffa vem han vill när han vill? Är det för att han inte klarar av ett "svensson" liv?
Han sa att han älskade mig här om dagen? Varför säger han så om han ändå inte vill ge det en chans, eller som han säger " Jag vet inte vad jag vill"
Det känns som om det borde vara tvärtom. Det är han som gjort bort sig, han som tog återfall, han som sovit hos andra bla tjejer, han som stal pengar..Borde det inte vara han som kämpar, ringer, smsar? Varför är inte vissa män så. I bland när jag läser runt i bloggar om missbruk så ser jag att deras män kämpar som attan för att vinna tillbaka sin familj, varför är det bara vissa män som gör så och andra ger blanka fan i det.
Nu sitter han där på hemmet och tycker synd om sig själv, han sa att han är så trött på allt! Han har inget hem, han trivs inte längre på behandlingshemmet, hans äktenskap går åt skogen...Men han har ju själv satt sig i den sitsen. Jag kastade ut honom för att han inte ändrades fast han var på hemmet, han va elak, svarade inte, hotade, gjorde slut och tog ut skilsmässa. Ska jag bara vara en förvaringsplats för hans möbler då eller?? Nej jag fick banne mig nog och körde bort hans saker och bytte lås! Och tänk så hemsk jag var när han upptäckte det! Tror till och med att han sa att jag va historia!! Tills han lugnat sig!! Han tog ut skilsmässa för att JAG är så skum och beteer mig illa..och sen en rad andra saker som en NORMAL människa inte tar ut skilsmässa för tex att jag bloggar (nu vet han inte om denna men min vanliga) Låset bytte jag för att han hotade oss, men i efterhand så säger han att han inte menade det!! Men ändå!
Vet ni vad jag önskar? Jag önskar att jag hade lite jävlar anamma och sket i allt som hade med han att göra! Att alla känslor försvann *poff* och att jag struntade blanka fan i vad han gör om han så ska kn***a hela stan. Men så är det inte, jag vet vad jag vill och jag vill ha honom, min man, den jag gifte mig med och jag har talat om för honom att jag är medberoende och därför kan jag betee mig lite konstigt i bland. Men medberoende hade han aldrig hört talas om!!??
En sak jag också vill fråga er som läser min blogg som har varit i liknande sits. Hur beteede sig hans anhöriga? Tex mor/far? För min svärmor hör inte ens av sig. Vi har alltid haft skitbra kontakt och nu är det så tyst, inte ett pip, den ända som hör av sig är hans äldre bror och det är bara om de är nått min man vill ha i från lägenheten! Tycker det är fruktansvärt dåligt och fult gjort. Okej att man inte vill lägga sig i, absolut det accepterar jag MEN att man ska bryta helt är sjukt, tänk på mina barn som hunnit fästa sig vid hans släkt, barnen tycker det är jätte konstigt och jobbigt!
Nee jag förstår ingenting, jag är så besviken på så många människor! I bland önskar jag bara att de ska plinga på en underbar man på dörren och säga att han ska ta mig till ett bättre liv och pang så har man glömt allt annat!!!
Är det för att han vet att han inte kommer klara ett drogfritt liv? Är det för att han vill ha utrymme att träffa vem han vill när han vill? Är det för att han inte klarar av ett "svensson" liv?
Han sa att han älskade mig här om dagen? Varför säger han så om han ändå inte vill ge det en chans, eller som han säger " Jag vet inte vad jag vill"
Det känns som om det borde vara tvärtom. Det är han som gjort bort sig, han som tog återfall, han som sovit hos andra bla tjejer, han som stal pengar..Borde det inte vara han som kämpar, ringer, smsar? Varför är inte vissa män så. I bland när jag läser runt i bloggar om missbruk så ser jag att deras män kämpar som attan för att vinna tillbaka sin familj, varför är det bara vissa män som gör så och andra ger blanka fan i det.
Nu sitter han där på hemmet och tycker synd om sig själv, han sa att han är så trött på allt! Han har inget hem, han trivs inte längre på behandlingshemmet, hans äktenskap går åt skogen...Men han har ju själv satt sig i den sitsen. Jag kastade ut honom för att han inte ändrades fast han var på hemmet, han va elak, svarade inte, hotade, gjorde slut och tog ut skilsmässa. Ska jag bara vara en förvaringsplats för hans möbler då eller?? Nej jag fick banne mig nog och körde bort hans saker och bytte lås! Och tänk så hemsk jag var när han upptäckte det! Tror till och med att han sa att jag va historia!! Tills han lugnat sig!! Han tog ut skilsmässa för att JAG är så skum och beteer mig illa..och sen en rad andra saker som en NORMAL människa inte tar ut skilsmässa för tex att jag bloggar (nu vet han inte om denna men min vanliga) Låset bytte jag för att han hotade oss, men i efterhand så säger han att han inte menade det!! Men ändå!
Vet ni vad jag önskar? Jag önskar att jag hade lite jävlar anamma och sket i allt som hade med han att göra! Att alla känslor försvann *poff* och att jag struntade blanka fan i vad han gör om han så ska kn***a hela stan. Men så är det inte, jag vet vad jag vill och jag vill ha honom, min man, den jag gifte mig med och jag har talat om för honom att jag är medberoende och därför kan jag betee mig lite konstigt i bland. Men medberoende hade han aldrig hört talas om!!??
En sak jag också vill fråga er som läser min blogg som har varit i liknande sits. Hur beteede sig hans anhöriga? Tex mor/far? För min svärmor hör inte ens av sig. Vi har alltid haft skitbra kontakt och nu är det så tyst, inte ett pip, den ända som hör av sig är hans äldre bror och det är bara om de är nått min man vill ha i från lägenheten! Tycker det är fruktansvärt dåligt och fult gjort. Okej att man inte vill lägga sig i, absolut det accepterar jag MEN att man ska bryta helt är sjukt, tänk på mina barn som hunnit fästa sig vid hans släkt, barnen tycker det är jätte konstigt och jobbigt!
Nee jag förstår ingenting, jag är så besviken på så många människor! I bland önskar jag bara att de ska plinga på en underbar man på dörren och säga att han ska ta mig till ett bättre liv och pang så har man glömt allt annat!!!
Vilsna vägar!
Jag förstår verkligen ingenting, nu hade jag ett bra samtal med honom. Vi pratade lungt lite om hur vi känner! Nu sa han att han älskar oss precis som innan men att han stör sig på mitt medberoende. Han tycker att jag är så förändrad! Jag sa till honom att hans resa är minst lika jobbig som min och att jag inte alla gånger vet hur jag ska betee mig eller säga. Fick ett sms av honom nyss där han skrev att han avslutade vårat samtal för att han va trött och inte ville bli arg men han skrev att han älskade mig och avslutade samtalet med att han älskade mig.
Jag blir så förvirrad, vad vill han? Ibland är man inte ett skit och ibland är han hans allt, hur ska man kunna få ut nått vettigt av det..Jag vill bara att allt ska bli bra igen och jag frågade honom om han trodde att det fanns en framtid för oss och de trodde han. Men jag vet inte, jag har lärt mig under denna period att det går upp och ner, ena dagen säger han en sak och andra dagen en annan. Nått jag störde mig på är att hans kontakt på hemmet inte tycker att jag är bra för honom just nu..OCH vad vet han, han vet inget om medberoende, han vet inget om mig mer än vad min man säger. Jag förstår att jag inte är en lämplig fru om min man inte sagt bra saker, men fan kom inte och säg nått om mig.*ryser*
Hur kan en utbildad personal säga nått sånt, ta parti och påstå att jag inte är bra för min man? Vet han nått om hur jag kämpat, allt jag gjort för min man. Han vet ingenting! Och bara för att jag ibland skickat ett arg meddelande till min man, av frustration och ilska så är jag inte god nog? Det där ska dom få höra, han har ingen rätt att dömma mig som människa utan att ens ha pratat med mig öga mot öga.
Jag är så trött på att vara boven i dramat, räcker det inte med min mans beteende, måste hans kontakt person börja med. Jag ska till soc kvinnojour nästa vecka och jag ska berätta detta för dom för detta gjorde mig så arg och sårad! Jag vill ha en förklaring från den människan.
Nej nu vart jag så upprörd, räcker det inte snart. När ska de högre makterna sluta straffa mig??
Jag blir så förvirrad, vad vill han? Ibland är man inte ett skit och ibland är han hans allt, hur ska man kunna få ut nått vettigt av det..Jag vill bara att allt ska bli bra igen och jag frågade honom om han trodde att det fanns en framtid för oss och de trodde han. Men jag vet inte, jag har lärt mig under denna period att det går upp och ner, ena dagen säger han en sak och andra dagen en annan. Nått jag störde mig på är att hans kontakt på hemmet inte tycker att jag är bra för honom just nu..OCH vad vet han, han vet inget om medberoende, han vet inget om mig mer än vad min man säger. Jag förstår att jag inte är en lämplig fru om min man inte sagt bra saker, men fan kom inte och säg nått om mig.*ryser*
Hur kan en utbildad personal säga nått sånt, ta parti och påstå att jag inte är bra för min man? Vet han nått om hur jag kämpat, allt jag gjort för min man. Han vet ingenting! Och bara för att jag ibland skickat ett arg meddelande till min man, av frustration och ilska så är jag inte god nog? Det där ska dom få höra, han har ingen rätt att dömma mig som människa utan att ens ha pratat med mig öga mot öga.
Jag är så trött på att vara boven i dramat, räcker det inte med min mans beteende, måste hans kontakt person börja med. Jag ska till soc kvinnojour nästa vecka och jag ska berätta detta för dom för detta gjorde mig så arg och sårad! Jag vill ha en förklaring från den människan.
Nej nu vart jag så upprörd, räcker det inte snart. När ska de högre makterna sluta straffa mig??
Jag ger upp!
Gjorde ett tappert försök att ringa honom på mobilen, han svarade. VARFÖR SKA JAG RINGA HONOM? Hans känslor har svalnat mera och han vet inte om han vill lappa i hop detta pga mitt beteende? Vilket beteende? Ingenting är bra nog, inget duger. Jag bryter sönder och samman nu..
Han vill inte försöka när jag håller på? Hur håller jag på? Gud jag vet inte vad jag ska göra...Jag bad honom att bara säga att han inte älskade oss och inte ville vara med oss, men han sa bara att han inte ville säga det för att han inte visste..VAD HAR JAG GJORT HONOM?
Jag orkar inte, kan jag inte bara få vara lycklig? Jag kan inte drömma om ett liv utan honom, han är min man, tills döden skiljer oss åt..de var ju så vi sa i kyrkan!!
Åkte omkring med mamma och pappa i bilen i dag och helt plötsligt fick jag bara en känsla av att jag ville kasta mig ur bilen mitt i farten...Det gör så ont det gör så ont det gör så ont....
Vad är det för fel på mig? Vad gör jag som är så fel? Varför säger han sånna saker? VARFÖR?
Han vill inte försöka när jag håller på? Hur håller jag på? Gud jag vet inte vad jag ska göra...Jag bad honom att bara säga att han inte älskade oss och inte ville vara med oss, men han sa bara att han inte ville säga det för att han inte visste..VAD HAR JAG GJORT HONOM?
Jag orkar inte, kan jag inte bara få vara lycklig? Jag kan inte drömma om ett liv utan honom, han är min man, tills döden skiljer oss åt..de var ju så vi sa i kyrkan!!
Åkte omkring med mamma och pappa i bilen i dag och helt plötsligt fick jag bara en känsla av att jag ville kasta mig ur bilen mitt i farten...Det gör så ont det gör så ont det gör så ont....
Vad är det för fel på mig? Vad gör jag som är så fel? Varför säger han sånna saker? VARFÖR?
Hjärtat exploderar!!!
JAG ORKAR INTE!
Jag orkar inte bli ignorerad, jag orkar inte med att betyda så lite, jag orkar inte med att de mina barn ledsna, jag orkar inte gråta, jag orkar inte!! Vill bara skrika, slänga saker, hata..Jag är ingenting för honom mer, vi som varit hans familj, hans stöd, hans trygghet. Vi finns inte mer!! Hur? Hur kan man leva med nån i år och sen vända ryggen till som om man aldrig existerat, hur? Varför?
Hur ska man kunna släppa taget, det är ju så uppenbart att han är färdig med oss. Han har tagit ut skilsmässa, han har gjort slut, han letar lägenhet..de är ju så uppenbart..DET ÄR ÖVER! Men jag, dumma lilla jag, frustrerad lilla jag...jag kan inte sluta älska, jag kan inte sluta hoppas och vilja. Jag vill inte gå vidare, jag vill ha tillbaka min man, min man som han var i början, min fina lyckliga spralliga man som såg på mig med värme och talade om att vi var hans värld, hans allt, att han aldrig skulle lämna oss. Men missbruket tog över hans kropp och när han nu kom ut ur det så ville han inte ha oss mera.
Jag läser alla lyckliga bloggar om hur andra haft det, deras män har börjat missbruka och sen kämpar dom och gör allt för att ta sig ur det för att leva med sina familjer. Männen kämpar, vill, gör allt..Men min man då..Han skyller i från sig, så som han beteer sig säger han att jag beteer mig. Han kämpar inte, han stöter ifrån oss och ingen på hemmet reagerar. Dom måste ju undra vart den lyckligt gifta mannen tog vägen, han som älskade sin fru över allt och vart så lessen när hon åkte hem efter ett helgbesök..Varför reagerar inte dom på att han gör såhär nu?
Ja jag är så avundsjuk att det gör ont, jag vill också ha en man som kämpar och vill leva med sin familj. Jag vill också skriva hur stolt jag är över min man när man räknar hur länge han varit fri. Jag vill också gå på möten med honom och göra allt i min makt.
Jag kan bli så arg på honom i bland efter att vi pratat, när vi väl pratar. Om han är på dåligt humör och kläcker ur sig onödiga saker. Jag kan bli så ilsken och arg för att han slänger på luren när det inte passar. Jag kan skicka sms och skriva att jag är trött på att bli behandlad som om jag var den som fick honom att börja missbruka igen. Jag kan skriva att jag inte orkar mer, att jag vill gå vidare, men det är så tomma tomma ord...det är raka motsatsen till vad jag vill...men jag blir så frustrerad av att vara den hemska människa han får mig att låta som.
Vad mer kan jag göra, jag har varit i kontakt med hemmet via mail, jag har gått till kuratorn, jag ska träffa kvinnojouren, jag har kontaktat våran präst för stöd, jag har skrivit brev till min man och förklarat hur jag känner, jag har erbjudit att fixa så vi kan gå på parterapi, jag har pratat med honom om att barnen ska få träffa honom på hemmet för att ställa de frågor dom vill, eller om dom kanske vill skriva till honom om vad dom känner. Jag har haft kontakt med socialen. VAD MER VILL HAN ATT JAG SKA GÖRA???
Jo det ska jag tala om, de han har sagt är att han vill vänta och se hur vi känner när betänketiden tagit slut, att han vill vara ifred, att han vill bo isär och kanske va vänner om det inte håller...THATS IT! MEN VI ÄR JU GIFTA!! Jag kan inte ignorera den jag är gift med ett halvår för att sedan ändå få en hand i ansiktet, jag vill inte va hans VÄN, antingen är vi gifta och kämpar oss ur detta, eller så är vi inget. Jag kan inte va hans vän efter allt som hänt, men jag kan vara hans fru, för det är jag redan och jag ger inte upp ett äktenskap så lätt. Men hans vän? Nej de skulle aldrig gå, jag känner för mycket, älskar för mycket och vadå, ska jag komma hem till honom och fika för att se en annan tjej där som han dejtar och är förälskad i, när jag fortfarande älskar honom över allt...de går inte, de går bara inte.
Det är så jävla lätt för andra att säga att jag ska gå vidare, bry dig inte, han är inte värd dig..NEJ de må vara så, jag kanske ska gå vidare, kanske inte bry mig, han kanske inte är värd mig, men det är min man vi pratar om, och jag älskar min man.
Jag är så frustrerad, så lessen, så tilltad...VARFÖR..varför är det så här...vad har jag gjort... :(
Jag orkar inte bli ignorerad, jag orkar inte med att betyda så lite, jag orkar inte med att de mina barn ledsna, jag orkar inte gråta, jag orkar inte!! Vill bara skrika, slänga saker, hata..Jag är ingenting för honom mer, vi som varit hans familj, hans stöd, hans trygghet. Vi finns inte mer!! Hur? Hur kan man leva med nån i år och sen vända ryggen till som om man aldrig existerat, hur? Varför?
Hur ska man kunna släppa taget, det är ju så uppenbart att han är färdig med oss. Han har tagit ut skilsmässa, han har gjort slut, han letar lägenhet..de är ju så uppenbart..DET ÄR ÖVER! Men jag, dumma lilla jag, frustrerad lilla jag...jag kan inte sluta älska, jag kan inte sluta hoppas och vilja. Jag vill inte gå vidare, jag vill ha tillbaka min man, min man som han var i början, min fina lyckliga spralliga man som såg på mig med värme och talade om att vi var hans värld, hans allt, att han aldrig skulle lämna oss. Men missbruket tog över hans kropp och när han nu kom ut ur det så ville han inte ha oss mera.
Jag läser alla lyckliga bloggar om hur andra haft det, deras män har börjat missbruka och sen kämpar dom och gör allt för att ta sig ur det för att leva med sina familjer. Männen kämpar, vill, gör allt..Men min man då..Han skyller i från sig, så som han beteer sig säger han att jag beteer mig. Han kämpar inte, han stöter ifrån oss och ingen på hemmet reagerar. Dom måste ju undra vart den lyckligt gifta mannen tog vägen, han som älskade sin fru över allt och vart så lessen när hon åkte hem efter ett helgbesök..Varför reagerar inte dom på att han gör såhär nu?
Ja jag är så avundsjuk att det gör ont, jag vill också ha en man som kämpar och vill leva med sin familj. Jag vill också skriva hur stolt jag är över min man när man räknar hur länge han varit fri. Jag vill också gå på möten med honom och göra allt i min makt.
Jag kan bli så arg på honom i bland efter att vi pratat, när vi väl pratar. Om han är på dåligt humör och kläcker ur sig onödiga saker. Jag kan bli så ilsken och arg för att han slänger på luren när det inte passar. Jag kan skicka sms och skriva att jag är trött på att bli behandlad som om jag var den som fick honom att börja missbruka igen. Jag kan skriva att jag inte orkar mer, att jag vill gå vidare, men det är så tomma tomma ord...det är raka motsatsen till vad jag vill...men jag blir så frustrerad av att vara den hemska människa han får mig att låta som.
Vad mer kan jag göra, jag har varit i kontakt med hemmet via mail, jag har gått till kuratorn, jag ska träffa kvinnojouren, jag har kontaktat våran präst för stöd, jag har skrivit brev till min man och förklarat hur jag känner, jag har erbjudit att fixa så vi kan gå på parterapi, jag har pratat med honom om att barnen ska få träffa honom på hemmet för att ställa de frågor dom vill, eller om dom kanske vill skriva till honom om vad dom känner. Jag har haft kontakt med socialen. VAD MER VILL HAN ATT JAG SKA GÖRA???
Jo det ska jag tala om, de han har sagt är att han vill vänta och se hur vi känner när betänketiden tagit slut, att han vill vara ifred, att han vill bo isär och kanske va vänner om det inte håller...THATS IT! MEN VI ÄR JU GIFTA!! Jag kan inte ignorera den jag är gift med ett halvår för att sedan ändå få en hand i ansiktet, jag vill inte va hans VÄN, antingen är vi gifta och kämpar oss ur detta, eller så är vi inget. Jag kan inte va hans vän efter allt som hänt, men jag kan vara hans fru, för det är jag redan och jag ger inte upp ett äktenskap så lätt. Men hans vän? Nej de skulle aldrig gå, jag känner för mycket, älskar för mycket och vadå, ska jag komma hem till honom och fika för att se en annan tjej där som han dejtar och är förälskad i, när jag fortfarande älskar honom över allt...de går inte, de går bara inte.
Det är så jävla lätt för andra att säga att jag ska gå vidare, bry dig inte, han är inte värd dig..NEJ de må vara så, jag kanske ska gå vidare, kanske inte bry mig, han kanske inte är värd mig, men det är min man vi pratar om, och jag älskar min man.
Jag är så frustrerad, så lessen, så tilltad...VARFÖR..varför är det så här...vad har jag gjort... :(
Vart tog jag vägen?
Var tog jag vägen? Jag som varit på så bra humör hela dagen drogs ner i en kall mörk brunn nu på kvällen. Känner stor sorg, ilska, förvirring, saknad. Jag orkar inte! Hur mycket jag än vill vara stark och bara fnysa och gå vidare så går det inte. Jag saknar mer och mer, älskar mer och mer, vill mer och mer! Men på nått sätt känner jag att hoppet är ute. Vi, jag och barnen finns inte längre i hans hjärta på samma sätt som innan, vi är ingenting! Kanske var vi bara en tillfällig tröst som inte längre behövs!
Är på så hemskt humör, ångesten kryper i mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen! Känns som om jag kommer att få ett samtal eller sms snart om att han träffat nån och gått vidare eller att hans kärlek inte finns mera. Känner mig så fruktansvärt bortglömd och utlämnad.
När jag pratar med honom vilket inte är så ofta så får jag höra att han tycker att jag pratar för mycket om detta med olika människor, men det är ju min räddning. Han har stöd på sin behandling men vem har jag haft? Han påstår att jag bara försöker få människor att tycka illa om honom och att jag bara berättar hur elak han är. Men där har han så fel! Javisst, jag säger att han är elak, för att han är det! Jag berättar vad han utsatt oss för och de är så han gjort, men på nått vridet sätt så verkar han inte tycka eller se det själv. Han brukar fråga "Har du varit så jävla bra då" Svaret är, Ja, jag har kanske inte skrivit snälla sms i bland pga min frustration men jag har inte behandlat honom så som han behandlat mig. Men han ser det inte på samma sätt!
Han ser mig som ett hatobjekt som tvingade honom in på psyk, tvingade honom att vara kvar där, tvinga honom in på behandling. Jag är elak, jag är idioten, jag är den hemska, jag är den kalla, jag är den som stör i hans behandlig, jag jag jag! Och nått som stör mig nå fruktansvärt är att jag inte har en aning om vad han säger om mig till personalen! Han kan ju lika gärna ha sagt att jag stoppade in haschet i munnen på honom, eller tvingade honom att svälja tabletterna. Han kan ju ha sagt att jag trakaserar honom och att han inte vill att jag kommer nära honom för att jag förstör hans liv. Här har ni mig, Fru, Mamma & Monster!
Stackars stackars lilla missbrukare! Så synd det är om dig! Stackars dig som har en fru och två styvbarn som älskar dig, stackars dig som blev tvingad in i missbruket, stackars lilla dig som får allt serverat på guldfat på hemmet och stackars dig som ligger i skilsmässa med ditt monster till fru...det är verkligen så synd om dig!!!!
Är det så de ska vara? Är det så människor ser på honom? Är det så det kommer att vara? Älska den beroende och hata den medberoende..? Är det så?
JAG VET att han går igenom en svår tid i sitt liv. En period av sitt liv där ingen annan kan bota honom än hans själv. Jag vet att han måste tänka på sig och sitt tillfrisknande. Men är det så fel att ha sin fru vid sin sida då, om han ens ser mig som sin fru för han har ju gjort slut OM man nu kan göra slut med en person man är gift med.
Han har fullkommligt skitit i att hjälpa oss ekonomiskt denna månad, han skiter i att svara i mobilen, skiter i mina sms, skiter i sin fru...och han som sa " Jag skulle aldrig sätta er i skiten"
På nått sätt tycker jag synd om honom jag med, inte för vad han gjort utan för att han förstört så mycket vackert. Han hade allt. Ett fint hem, Ett äktenskap (som va kanon innan återfallet), Två styvbarn som han sa var som hans egna. Vi försökte få ett gemensamt barn, vi kämpade. Men just nu kanske det var bäst så att det inte vart någon bebis. Men min lilla egoistiska del av hjärnan känner sorg över att inte fått ett barn. Han kanske inte hade lämnar oss om vi hade ett gemensamt barn, Han kanske inte hade tagit sitt återfall om vi fått barn..
Isället hade vi kanske gått på en promenad i vårsolen med mina stora barn springandes runt om oss och bebisen i vagen. Gått hand i hand med ett leende och hjärtan flygandes över våra huvuden, man kan nästan se det framför sig, i fantasin! Men frågan är ju om det hade varit så. Jag kan ju lika gärna ha suttit med tre barn själv och en man på behandlingenshem eller på gatan eller i nåns soffa helt väck...
Jag vet inte hur jag ska förklara min sorg! I bland är det en brännande känsla i magen och bröstet. Ibland går det djupare än så. Det blir en mörk smärtsam sorg, en tomhet och då finns det ingen annan än honom i mina tankar. Jag kan nästan få lite "mörka" tankar, inte om självmord eller nått sånt men om en känsla av att inte klara ett liv utan honom. Han är mitt livs största kärlek, jag såg mig gammal med honom och jag tror att känslan av att förlora honom är så smärtsam pga alla ord han sa, alla löften han gav, allt han planerade. Och nu finns vi inte ens för honom..
Det svåra är att jag inte vill släppa taget, kan är jag säker på att jag skulle kunna men jag vill inte. Jag hoppas på nått sätt att detta är en fas han går igenom och att han ska vakna upp en dag och förstå vad han håller på att förlora. Men jag är rädd för att jag kan vänta förgäves. Han är för stolt för det. Han skulle aldrig sjunka så långt och erkänna att han varit ett svin. Men skulle jag kunna förlåta allt som hänt och han kom tillbaka? Jag tror det nu, med mycket samtal och parterapi och mycket engagemang av honom. Men det ända han tänker på just nu är alla fel jag gjort, hur det ska bli att flytta till eget, säkert på att han kan umgås med tjejer när han känner för det, ha fester, smyga...Jag är rädd för att han kommer vara tillbaka på hemmet en tredje gång inom 3 år igen. Han är inte redo att sluta missbruka, han är inte redo att ses som en vuxen man, Han är inte redo för samhället och han var inte redo för en fru och två styvbarn men han gav sig in i det ändå...
Det är så jobbigt att försöka svälja gråten, ögonen vattnas och tårarna hänger på den undre franskanten i väntan på att få rinna ner för mina välanvända tår kinder...//C
Är på så hemskt humör, ångesten kryper i mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen! Känns som om jag kommer att få ett samtal eller sms snart om att han träffat nån och gått vidare eller att hans kärlek inte finns mera. Känner mig så fruktansvärt bortglömd och utlämnad.
När jag pratar med honom vilket inte är så ofta så får jag höra att han tycker att jag pratar för mycket om detta med olika människor, men det är ju min räddning. Han har stöd på sin behandling men vem har jag haft? Han påstår att jag bara försöker få människor att tycka illa om honom och att jag bara berättar hur elak han är. Men där har han så fel! Javisst, jag säger att han är elak, för att han är det! Jag berättar vad han utsatt oss för och de är så han gjort, men på nått vridet sätt så verkar han inte tycka eller se det själv. Han brukar fråga "Har du varit så jävla bra då" Svaret är, Ja, jag har kanske inte skrivit snälla sms i bland pga min frustration men jag har inte behandlat honom så som han behandlat mig. Men han ser det inte på samma sätt!
Han ser mig som ett hatobjekt som tvingade honom in på psyk, tvingade honom att vara kvar där, tvinga honom in på behandling. Jag är elak, jag är idioten, jag är den hemska, jag är den kalla, jag är den som stör i hans behandlig, jag jag jag! Och nått som stör mig nå fruktansvärt är att jag inte har en aning om vad han säger om mig till personalen! Han kan ju lika gärna ha sagt att jag stoppade in haschet i munnen på honom, eller tvingade honom att svälja tabletterna. Han kan ju ha sagt att jag trakaserar honom och att han inte vill att jag kommer nära honom för att jag förstör hans liv. Här har ni mig, Fru, Mamma & Monster!
Stackars stackars lilla missbrukare! Så synd det är om dig! Stackars dig som har en fru och två styvbarn som älskar dig, stackars dig som blev tvingad in i missbruket, stackars lilla dig som får allt serverat på guldfat på hemmet och stackars dig som ligger i skilsmässa med ditt monster till fru...det är verkligen så synd om dig!!!!
Är det så de ska vara? Är det så människor ser på honom? Är det så det kommer att vara? Älska den beroende och hata den medberoende..? Är det så?
JAG VET att han går igenom en svår tid i sitt liv. En period av sitt liv där ingen annan kan bota honom än hans själv. Jag vet att han måste tänka på sig och sitt tillfrisknande. Men är det så fel att ha sin fru vid sin sida då, om han ens ser mig som sin fru för han har ju gjort slut OM man nu kan göra slut med en person man är gift med.
Han har fullkommligt skitit i att hjälpa oss ekonomiskt denna månad, han skiter i att svara i mobilen, skiter i mina sms, skiter i sin fru...och han som sa " Jag skulle aldrig sätta er i skiten"
På nått sätt tycker jag synd om honom jag med, inte för vad han gjort utan för att han förstört så mycket vackert. Han hade allt. Ett fint hem, Ett äktenskap (som va kanon innan återfallet), Två styvbarn som han sa var som hans egna. Vi försökte få ett gemensamt barn, vi kämpade. Men just nu kanske det var bäst så att det inte vart någon bebis. Men min lilla egoistiska del av hjärnan känner sorg över att inte fått ett barn. Han kanske inte hade lämnar oss om vi hade ett gemensamt barn, Han kanske inte hade tagit sitt återfall om vi fått barn..
Isället hade vi kanske gått på en promenad i vårsolen med mina stora barn springandes runt om oss och bebisen i vagen. Gått hand i hand med ett leende och hjärtan flygandes över våra huvuden, man kan nästan se det framför sig, i fantasin! Men frågan är ju om det hade varit så. Jag kan ju lika gärna ha suttit med tre barn själv och en man på behandlingenshem eller på gatan eller i nåns soffa helt väck...
Jag vet inte hur jag ska förklara min sorg! I bland är det en brännande känsla i magen och bröstet. Ibland går det djupare än så. Det blir en mörk smärtsam sorg, en tomhet och då finns det ingen annan än honom i mina tankar. Jag kan nästan få lite "mörka" tankar, inte om självmord eller nått sånt men om en känsla av att inte klara ett liv utan honom. Han är mitt livs största kärlek, jag såg mig gammal med honom och jag tror att känslan av att förlora honom är så smärtsam pga alla ord han sa, alla löften han gav, allt han planerade. Och nu finns vi inte ens för honom..
Det svåra är att jag inte vill släppa taget, kan är jag säker på att jag skulle kunna men jag vill inte. Jag hoppas på nått sätt att detta är en fas han går igenom och att han ska vakna upp en dag och förstå vad han håller på att förlora. Men jag är rädd för att jag kan vänta förgäves. Han är för stolt för det. Han skulle aldrig sjunka så långt och erkänna att han varit ett svin. Men skulle jag kunna förlåta allt som hänt och han kom tillbaka? Jag tror det nu, med mycket samtal och parterapi och mycket engagemang av honom. Men det ända han tänker på just nu är alla fel jag gjort, hur det ska bli att flytta till eget, säkert på att han kan umgås med tjejer när han känner för det, ha fester, smyga...Jag är rädd för att han kommer vara tillbaka på hemmet en tredje gång inom 3 år igen. Han är inte redo att sluta missbruka, han är inte redo att ses som en vuxen man, Han är inte redo för samhället och han var inte redo för en fru och två styvbarn men han gav sig in i det ändå...
Det är så jobbigt att försöka svälja gråten, ögonen vattnas och tårarna hänger på den undre franskanten i väntan på att få rinna ner för mina välanvända tår kinder...//C
Kuratorn!
Nu har jag kommit hem från kuratorn, gick dit med ostadiga ben och illamående. På nått sätt skulle det bli skönt att få prata om detta med någon men samtidigt så är det jobbigt att upprepa allt som hänt gång på gång. Hon lyssnade varmhjärtat på mig men insåg snabbt att detta var utanför hennes område och mycket mera invecklat än vad hon trodde så hon fixade en tid åt mig på kvinnojouren nästa vecka. Jag behövde inte ens berätta för dom i telefon hur allt var utan dom förstod och sa att allt kommer att bli bra. Ett nytt datum att längta efter och det ska bli så skönt att bli förstådd.
Hon frågade om jag blivit hotad och om jag var rätt & berättade att kvinnor upplever ofta att den psykiska misshandeln är värre än den fysiska. Jag talade om att han aldrig rört mig, slagit mig utan att det som är svårast just nu är det psykiska. All ångest, sömnproblemen, ja allt igentligen.
Kan ni tänka er att jag inte sovit i sängen en ända gång sedan i Januari, klarar det inte! Första tiden sov jag på soffan och nu släpar jag fram en madrass och sover på vardagsrumsgolvet. Visst är jag less på det men de känns så hemskt att krypa ner i sängen där vi brukade ligga, ligga och kramas, älska, prata..och nu är det bara en tom kall plats, en hemsk plats för mig just nu.
Jag är så fast i fel tankebanor just nu och mitt medberoende är svårt att hantera//C
Hon frågade om jag blivit hotad och om jag var rätt & berättade att kvinnor upplever ofta att den psykiska misshandeln är värre än den fysiska. Jag talade om att han aldrig rört mig, slagit mig utan att det som är svårast just nu är det psykiska. All ångest, sömnproblemen, ja allt igentligen.
Kan ni tänka er att jag inte sovit i sängen en ända gång sedan i Januari, klarar det inte! Första tiden sov jag på soffan och nu släpar jag fram en madrass och sover på vardagsrumsgolvet. Visst är jag less på det men de känns så hemskt att krypa ner i sängen där vi brukade ligga, ligga och kramas, älska, prata..och nu är det bara en tom kall plats, en hemsk plats för mig just nu.
Jag är så fast i fel tankebanor just nu och mitt medberoende är svårt att hantera//C
Ilska!
Helt ur det blå kom ilskan i dag, som en blixt från klar himmel träffade den mig mitt i skallen. Jag blir så arg! Jag har fått höra några gånger att jag inte stöttat på rätt sätt, eller sagt rätt saker, varit på rätt sätt. Men i dag gick jag och funderade och kom fram till att jag gjort vad jag kan. En period besökte jag sjukan dagligen, kom upp med påsar med kläder, mobil, godis och tidningar. Det fanns alltid ett hem att återvända till hur många gånger jag än blivit lämnad i flera dagar. Jag har alltid funnits där även fast att jag inte alltid hållit med eller tyckt om vissa val han gjorde.
Vad skulle jag låtit honom göra? Knarka bäst han ville? Det gjorde han ju i allafall! Inte skällt på honom när han kom hem efter 3 dagar utan ett ord? Om inte han är nöjd med mitt stöd så vet jag inte vad jag kunnat göra annorlunda. Ett par gånger när han sa att han sovit tex hos "måns" så kom det fram efteråt att han sovit hos en annan tjej som enligt dom båda bara är vänner. Men sover man borta hos andra tjejer när man är gift oavsätt hur bra vänner man är? Vi bråkade ofta om det där med andra tjejer, hans vänner! Jag sa att jag tyckte att det var okej att han hade kvinnliga vänner men att om han ska umgås med dom så kunde vi ju göra det allihopa, som man, fru och vänner! Ja självklart svarade han men så smet han iväg till dom ändå, mitt i natten, sent på kvällen, you name it! Jag hade redan utvecklat en otrygghet hos honom, jag litade inte på honom mer och nu detta med sovandet hos andra och oftast inte där han sa att han skulle sova! Nu började svartsjukan komma in i bilden med!
Han kallade mig ofta konstapeln, spion mm när jag lyckades lista ut saker om honom som han gjort. Han hatade när jag fick reda på sanningen. Antagligen så var det hans försvar, att bli arg och skydda sig själv!
Allting känns så främmande, han var så fantastisk när vi träffades. Världens finaste människa som dränkte mig i fina ord. Ingen annan jag någonsin mött hade ett så fint och varmt hjärta som honom. Han var så stolt över mig och berättade om mig för alla han mötte. Och nu på så kort tid är man inte värd nått, ingenting alls! Jag hör inga vackra ord, ingen som säger jag älskar dig, ingen som säger att jag och barnen är hans allt. Vi är inget förutom ett minne blott!
Jag har fått höra och läst att missbrukare är dom mest manupulativa männikor som finns men man vill ju inte tro det om nån man älskar!
Här kommer lite intressant fakta jag hittade!
Manipulativt beteende
Missbruk skapar en tillvaro där lögnerna och manipulationerna blir en del av ens vardag. Man tvingas ljuga för att skydda sitt missbruk, som man ljuger för att inte mamma eller pappa ska få veta att man är ihop med en missbrukande kille/tjej. Missbruk kan sägas vara en sorts kemisk förälskelse, där känslan för drogen och drogens känsloförändrande förmåga, är lika stark eller starkare än när man blir kär i en människa.
Nedstämdhet och depressioner
Alla typer av drogexperimenterande leder förr eller senare till en punkt där drogen framkallar motsatta känslomässiga effekter än de som missbrukaren vill ha. I stället för haschets "fnitterframkallande" känslor, drabbas den unge av nedstämdhet och ensamhet. I stället för ecstasyrusets "kärleksöversvämning" i kroppen, kommer känslor av tilltagande depression och självmordsfunderingar.
Förändrad dygnsrytm
Ett missbruk för alltid med sig sena kvällar och i förlängningen kanske att "natten blir till dag", d.v.s. dygnet byter rytm och dagarna används för att sova, vila, slöa, titta på tv etc.
Det känns som om jag gått in i den djupaste djungel jag kunde hitta och gått vilse. Jag vet att det finns en väg ut men jag vet inte åt vilket håll jag ska gå! I morgon ska jag börja gå hos en kurator och det behöver jag verkligen. Men på allt detta, allt man varit med om och allt man sätt och hört, så kan jag fortfarande sätta handen på hjärtat och säga att jag älskar honom så mycket!
Vilken sjuk värld vi lever i!
Måndag med tankar!
Tanke verksamheten är det inget fel på, värre med minnet. Glömmer bort saker folk säger till mig på några timmar. Blir vansinnig på mig själv. Men det är väl så när man befinner sig i stressade situationer. Mina tankar har rört sig mycket om hur jag kunde hamna i denna sits.
Jag träffade honom när han var inlaggd på hemmet, men jag är ingen människa som dömmer utan tycker att människor ska få en andra chans att förbättra sitt liv. Han kom in i mitt liv och när han släpptes så var de bara för honom att flytta in hos mig och barnen. Då hade jag inte hunnit utvecka mitt medberoende, det kom senare när alla misstankar började komma. Han började försvinna, va borta över nätter, gå hem till folk vad än klockan var. Redan då örjade jag bli osäker men jag köpte hans förklaringar, dom verkade så glasklara då. Men när man nu i efterhand tänker efter så var dom så dåliga.
Det var alltid nån som mådde dåligt, nån som ville ha sällskap, han som inte kunde sova, nån som behövde hjälp, ville spela, det spelade ingen roll vad klockan var, han va tillgänglig dygnets alla timmar. Tjejer som killar! Något jag inte heller gillade var att han hade svårt att bryta med vänner som inte var bra för honom. Det var tecken nummer 2 det. Ska inte gå in på detaljer sådär, men allt vansinne, alla lögner blev till mitt medberoende.
Jag blev först orolig och arg över att han kunde lämna oss, sin familj mitt i natten. Tänk om nått skulle hända och om jag behövde honom. Vi hade många gräl, många tårar och diskussioner. Och de slutade med att jag köpte hans storys och vi vart sams. Så fortsatte det bara det att ilskan utvecklades till sorg och kontrollbehov. Jag ville veta vart han skulle, med eller till vem, när han skulle komma hem och ibland ge honom senast tider han skulle va hemma. Men jag visste, jag bara visste att han ljög och att han inte var där han sa att han skulle vara. Han svarade sällan på mobilen och sällan på sms, eller så skrev han nått i form med att "du behöver inte oroa dig, kommer snart" och 6 timmar efter det var han inte hemma än och svarade inte alls. Det var så många sömnlösa nätter!
Jag började hota honom med att lämna honom men inget hjälpte. Sen började jag sätta gränser men dom flyttades ständigt efter hans vilja. Jag kunde hota att kasta ut honom om han inte kom hem efter att han varit borta i 2 dygn men sen när han väl kom hem så backade jag. Jag grep efter alla halmstån jag kunde, men han förnekade ständigt att han börjat och sa att han skötte sina provtagningar, tills jag fick den smällen med...Han hade inte tagit dom på 6 månader...Nu visste jag ju, nu var det bevisat och ändå, ändå så gjorde jag inget förutom att försöka prata vett med honom. Men man kan inte nå ut till nån som inte vill bli nådd!!
Jag försöker se hur detta har förändrat mig som person och det är ganska tydligt. När vi träffades var jag en glad sprallig tvåbarnsmamma, jag skrattade, var energisk..och den jag blivit nu, är en tjej som försöker lysa upp ansiktet när jag träffar bekanta men på insidan är jag matt, sliten, trött, lessen, full med ångest, förvirrad, rädd....Jag tappade bort mig själv när jag försökte rädda honom..
Skriver mer i morgon, lite i taget, nu ska jag få ur mig detta ur mitt system...
Jag träffade honom när han var inlaggd på hemmet, men jag är ingen människa som dömmer utan tycker att människor ska få en andra chans att förbättra sitt liv. Han kom in i mitt liv och när han släpptes så var de bara för honom att flytta in hos mig och barnen. Då hade jag inte hunnit utvecka mitt medberoende, det kom senare när alla misstankar började komma. Han började försvinna, va borta över nätter, gå hem till folk vad än klockan var. Redan då örjade jag bli osäker men jag köpte hans förklaringar, dom verkade så glasklara då. Men när man nu i efterhand tänker efter så var dom så dåliga.
Det var alltid nån som mådde dåligt, nån som ville ha sällskap, han som inte kunde sova, nån som behövde hjälp, ville spela, det spelade ingen roll vad klockan var, han va tillgänglig dygnets alla timmar. Tjejer som killar! Något jag inte heller gillade var att han hade svårt att bryta med vänner som inte var bra för honom. Det var tecken nummer 2 det. Ska inte gå in på detaljer sådär, men allt vansinne, alla lögner blev till mitt medberoende.
Jag blev först orolig och arg över att han kunde lämna oss, sin familj mitt i natten. Tänk om nått skulle hända och om jag behövde honom. Vi hade många gräl, många tårar och diskussioner. Och de slutade med att jag köpte hans storys och vi vart sams. Så fortsatte det bara det att ilskan utvecklades till sorg och kontrollbehov. Jag ville veta vart han skulle, med eller till vem, när han skulle komma hem och ibland ge honom senast tider han skulle va hemma. Men jag visste, jag bara visste att han ljög och att han inte var där han sa att han skulle vara. Han svarade sällan på mobilen och sällan på sms, eller så skrev han nått i form med att "du behöver inte oroa dig, kommer snart" och 6 timmar efter det var han inte hemma än och svarade inte alls. Det var så många sömnlösa nätter!
Jag började hota honom med att lämna honom men inget hjälpte. Sen började jag sätta gränser men dom flyttades ständigt efter hans vilja. Jag kunde hota att kasta ut honom om han inte kom hem efter att han varit borta i 2 dygn men sen när han väl kom hem så backade jag. Jag grep efter alla halmstån jag kunde, men han förnekade ständigt att han börjat och sa att han skötte sina provtagningar, tills jag fick den smällen med...Han hade inte tagit dom på 6 månader...Nu visste jag ju, nu var det bevisat och ändå, ändå så gjorde jag inget förutom att försöka prata vett med honom. Men man kan inte nå ut till nån som inte vill bli nådd!!
Jag försöker se hur detta har förändrat mig som person och det är ganska tydligt. När vi träffades var jag en glad sprallig tvåbarnsmamma, jag skrattade, var energisk..och den jag blivit nu, är en tjej som försöker lysa upp ansiktet när jag träffar bekanta men på insidan är jag matt, sliten, trött, lessen, full med ångest, förvirrad, rädd....Jag tappade bort mig själv när jag försökte rädda honom..
Skriver mer i morgon, lite i taget, nu ska jag få ur mig detta ur mitt system...
Medberoende!
Hej
Mitt namn är C och jag är medberoende. Ett medberoende betyder att man är medberoende i nått form av missbruk. Det kan vara en Fru, Man, Barn, Förälder Eller vän. Man blir så van att leva i en situation att man blir ett med missbruket. Man börjar sätta gränser men förflyttar ständigt gränserna efter den missbrukande. Man börjar stå ut med saker som man annars inte skulle bara för att slippa bråk, kanske i rädsla för att förlora personen.
Väldigt ofta hålls en fasad som döljer känslor av kaos, oro nedstämdhet. Känslan av att leva i ett förvirrat tillstånd är nästan alltid närvarande. Man tycker det pågår mycket som är obegripligt. Man går omkring och är arg - medvetet eller omedvetet. Känslan av att vara offer är ofta förekommande, man upplever det som om det nästan är omöjligt att ta sig ur den situationen man befinner sig i. Situationen är olöslig. Alla dessa starka känslor som man inte tar hand om på ett hälsosamt sätt resulterar många gånger i psykosomatiska reaktioner exempelvis magproblem, sömnsvårigheter, hjärtbesvär.
En annan variant är känslomässig bedövning - "det är så mycket jag borde reagera på, men jag känner ingenting". Känslorna har kanske medvetet varit avstängda i åratal. En människa som är känslomässigt avstängd har ju heller ingen koll på sig själv.
Detta är min kamp, min strid, att långsamt börja ta mig ur detta och bli den människa jag en gång var. Min kamp att kunna lita på människor som vill mig väl, att våga släppa någon nära inpå. Mina symptom på mitt medberoende är tydliga och skrämmande. Sömnlöshet, minskad/ökad aptit, Ångest, Ont i hjärttrakten, Oro, Stress, Deppression, yrsel.
Jag ska ta mig ur detta, jag ska ta över min kropp igen.
Men frågan kommer alltid kvarstå, varför? Och vet personen hur dåligt en medberoende kan må?
Mitt namn är C och jag är medberoende. Ett medberoende betyder att man är medberoende i nått form av missbruk. Det kan vara en Fru, Man, Barn, Förälder Eller vän. Man blir så van att leva i en situation att man blir ett med missbruket. Man börjar sätta gränser men förflyttar ständigt gränserna efter den missbrukande. Man börjar stå ut med saker som man annars inte skulle bara för att slippa bråk, kanske i rädsla för att förlora personen.
Väldigt ofta hålls en fasad som döljer känslor av kaos, oro nedstämdhet. Känslan av att leva i ett förvirrat tillstånd är nästan alltid närvarande. Man tycker det pågår mycket som är obegripligt. Man går omkring och är arg - medvetet eller omedvetet. Känslan av att vara offer är ofta förekommande, man upplever det som om det nästan är omöjligt att ta sig ur den situationen man befinner sig i. Situationen är olöslig. Alla dessa starka känslor som man inte tar hand om på ett hälsosamt sätt resulterar många gånger i psykosomatiska reaktioner exempelvis magproblem, sömnsvårigheter, hjärtbesvär.
En annan variant är känslomässig bedövning - "det är så mycket jag borde reagera på, men jag känner ingenting". Känslorna har kanske medvetet varit avstängda i åratal. En människa som är känslomässigt avstängd har ju heller ingen koll på sig själv.
Detta är min kamp, min strid, att långsamt börja ta mig ur detta och bli den människa jag en gång var. Min kamp att kunna lita på människor som vill mig väl, att våga släppa någon nära inpå. Mina symptom på mitt medberoende är tydliga och skrämmande. Sömnlöshet, minskad/ökad aptit, Ångest, Ont i hjärttrakten, Oro, Stress, Deppression, yrsel.
Jag ska ta mig ur detta, jag ska ta över min kropp igen.
Men frågan kommer alltid kvarstå, varför? Och vet personen hur dåligt en medberoende kan må?
