Hjärtat exploderar!!!
JAG ORKAR INTE!
Jag orkar inte bli ignorerad, jag orkar inte med att betyda så lite, jag orkar inte med att de mina barn ledsna, jag orkar inte gråta, jag orkar inte!! Vill bara skrika, slänga saker, hata..Jag är ingenting för honom mer, vi som varit hans familj, hans stöd, hans trygghet. Vi finns inte mer!! Hur? Hur kan man leva med nån i år och sen vända ryggen till som om man aldrig existerat, hur? Varför?
Hur ska man kunna släppa taget, det är ju så uppenbart att han är färdig med oss. Han har tagit ut skilsmässa, han har gjort slut, han letar lägenhet..de är ju så uppenbart..DET ÄR ÖVER! Men jag, dumma lilla jag, frustrerad lilla jag...jag kan inte sluta älska, jag kan inte sluta hoppas och vilja. Jag vill inte gå vidare, jag vill ha tillbaka min man, min man som han var i början, min fina lyckliga spralliga man som såg på mig med värme och talade om att vi var hans värld, hans allt, att han aldrig skulle lämna oss. Men missbruket tog över hans kropp och när han nu kom ut ur det så ville han inte ha oss mera.
Jag läser alla lyckliga bloggar om hur andra haft det, deras män har börjat missbruka och sen kämpar dom och gör allt för att ta sig ur det för att leva med sina familjer. Männen kämpar, vill, gör allt..Men min man då..Han skyller i från sig, så som han beteer sig säger han att jag beteer mig. Han kämpar inte, han stöter ifrån oss och ingen på hemmet reagerar. Dom måste ju undra vart den lyckligt gifta mannen tog vägen, han som älskade sin fru över allt och vart så lessen när hon åkte hem efter ett helgbesök..Varför reagerar inte dom på att han gör såhär nu?
Ja jag är så avundsjuk att det gör ont, jag vill också ha en man som kämpar och vill leva med sin familj. Jag vill också skriva hur stolt jag är över min man när man räknar hur länge han varit fri. Jag vill också gå på möten med honom och göra allt i min makt.
Jag kan bli så arg på honom i bland efter att vi pratat, när vi väl pratar. Om han är på dåligt humör och kläcker ur sig onödiga saker. Jag kan bli så ilsken och arg för att han slänger på luren när det inte passar. Jag kan skicka sms och skriva att jag är trött på att bli behandlad som om jag var den som fick honom att börja missbruka igen. Jag kan skriva att jag inte orkar mer, att jag vill gå vidare, men det är så tomma tomma ord...det är raka motsatsen till vad jag vill...men jag blir så frustrerad av att vara den hemska människa han får mig att låta som.
Vad mer kan jag göra, jag har varit i kontakt med hemmet via mail, jag har gått till kuratorn, jag ska träffa kvinnojouren, jag har kontaktat våran präst för stöd, jag har skrivit brev till min man och förklarat hur jag känner, jag har erbjudit att fixa så vi kan gå på parterapi, jag har pratat med honom om att barnen ska få träffa honom på hemmet för att ställa de frågor dom vill, eller om dom kanske vill skriva till honom om vad dom känner. Jag har haft kontakt med socialen. VAD MER VILL HAN ATT JAG SKA GÖRA???
Jo det ska jag tala om, de han har sagt är att han vill vänta och se hur vi känner när betänketiden tagit slut, att han vill vara ifred, att han vill bo isär och kanske va vänner om det inte håller...THATS IT! MEN VI ÄR JU GIFTA!! Jag kan inte ignorera den jag är gift med ett halvår för att sedan ändå få en hand i ansiktet, jag vill inte va hans VÄN, antingen är vi gifta och kämpar oss ur detta, eller så är vi inget. Jag kan inte va hans vän efter allt som hänt, men jag kan vara hans fru, för det är jag redan och jag ger inte upp ett äktenskap så lätt. Men hans vän? Nej de skulle aldrig gå, jag känner för mycket, älskar för mycket och vadå, ska jag komma hem till honom och fika för att se en annan tjej där som han dejtar och är förälskad i, när jag fortfarande älskar honom över allt...de går inte, de går bara inte.
Det är så jävla lätt för andra att säga att jag ska gå vidare, bry dig inte, han är inte värd dig..NEJ de må vara så, jag kanske ska gå vidare, kanske inte bry mig, han kanske inte är värd mig, men det är min man vi pratar om, och jag älskar min man.
Jag är så frustrerad, så lessen, så tilltad...VARFÖR..varför är det så här...vad har jag gjort... :(
Jag orkar inte bli ignorerad, jag orkar inte med att betyda så lite, jag orkar inte med att de mina barn ledsna, jag orkar inte gråta, jag orkar inte!! Vill bara skrika, slänga saker, hata..Jag är ingenting för honom mer, vi som varit hans familj, hans stöd, hans trygghet. Vi finns inte mer!! Hur? Hur kan man leva med nån i år och sen vända ryggen till som om man aldrig existerat, hur? Varför?
Hur ska man kunna släppa taget, det är ju så uppenbart att han är färdig med oss. Han har tagit ut skilsmässa, han har gjort slut, han letar lägenhet..de är ju så uppenbart..DET ÄR ÖVER! Men jag, dumma lilla jag, frustrerad lilla jag...jag kan inte sluta älska, jag kan inte sluta hoppas och vilja. Jag vill inte gå vidare, jag vill ha tillbaka min man, min man som han var i början, min fina lyckliga spralliga man som såg på mig med värme och talade om att vi var hans värld, hans allt, att han aldrig skulle lämna oss. Men missbruket tog över hans kropp och när han nu kom ut ur det så ville han inte ha oss mera.
Jag läser alla lyckliga bloggar om hur andra haft det, deras män har börjat missbruka och sen kämpar dom och gör allt för att ta sig ur det för att leva med sina familjer. Männen kämpar, vill, gör allt..Men min man då..Han skyller i från sig, så som han beteer sig säger han att jag beteer mig. Han kämpar inte, han stöter ifrån oss och ingen på hemmet reagerar. Dom måste ju undra vart den lyckligt gifta mannen tog vägen, han som älskade sin fru över allt och vart så lessen när hon åkte hem efter ett helgbesök..Varför reagerar inte dom på att han gör såhär nu?
Ja jag är så avundsjuk att det gör ont, jag vill också ha en man som kämpar och vill leva med sin familj. Jag vill också skriva hur stolt jag är över min man när man räknar hur länge han varit fri. Jag vill också gå på möten med honom och göra allt i min makt.
Jag kan bli så arg på honom i bland efter att vi pratat, när vi väl pratar. Om han är på dåligt humör och kläcker ur sig onödiga saker. Jag kan bli så ilsken och arg för att han slänger på luren när det inte passar. Jag kan skicka sms och skriva att jag är trött på att bli behandlad som om jag var den som fick honom att börja missbruka igen. Jag kan skriva att jag inte orkar mer, att jag vill gå vidare, men det är så tomma tomma ord...det är raka motsatsen till vad jag vill...men jag blir så frustrerad av att vara den hemska människa han får mig att låta som.
Vad mer kan jag göra, jag har varit i kontakt med hemmet via mail, jag har gått till kuratorn, jag ska träffa kvinnojouren, jag har kontaktat våran präst för stöd, jag har skrivit brev till min man och förklarat hur jag känner, jag har erbjudit att fixa så vi kan gå på parterapi, jag har pratat med honom om att barnen ska få träffa honom på hemmet för att ställa de frågor dom vill, eller om dom kanske vill skriva till honom om vad dom känner. Jag har haft kontakt med socialen. VAD MER VILL HAN ATT JAG SKA GÖRA???
Jo det ska jag tala om, de han har sagt är att han vill vänta och se hur vi känner när betänketiden tagit slut, att han vill vara ifred, att han vill bo isär och kanske va vänner om det inte håller...THATS IT! MEN VI ÄR JU GIFTA!! Jag kan inte ignorera den jag är gift med ett halvår för att sedan ändå få en hand i ansiktet, jag vill inte va hans VÄN, antingen är vi gifta och kämpar oss ur detta, eller så är vi inget. Jag kan inte va hans vän efter allt som hänt, men jag kan vara hans fru, för det är jag redan och jag ger inte upp ett äktenskap så lätt. Men hans vän? Nej de skulle aldrig gå, jag känner för mycket, älskar för mycket och vadå, ska jag komma hem till honom och fika för att se en annan tjej där som han dejtar och är förälskad i, när jag fortfarande älskar honom över allt...de går inte, de går bara inte.
Det är så jävla lätt för andra att säga att jag ska gå vidare, bry dig inte, han är inte värd dig..NEJ de må vara så, jag kanske ska gå vidare, kanske inte bry mig, han kanske inte är värd mig, men det är min man vi pratar om, och jag älskar min man.
Jag är så frustrerad, så lessen, så tilltad...VARFÖR..varför är det så här...vad har jag gjort... :(
Kommentarer
Trackback
