Länge sedan..
Jag blir så oerhört glad av att se att jag forfarande får kommentarer och besök i denna bloggen. Samtidigt så blir jag ledsen av att veta att de finns människor som går igenom samma jävla helvete som jag gjorde för inte så länge sedan. Lider verkligen med er och jag förstår hur ni mår och känner er.
Vad ska jag säga, han finns fortfarande i tankarna och nu är det över ett år sedan..Han gömmer sig i mina mardrömmar på natten, då kommer han gärna fram och gör sig påminnd. Jag är glad de nätter då jag är så trött att jag inte minns va jag drömmer. Det som fortfarande jagar en är frågorna som aldrig kommer få svar, för så är det..och frågan är ju bara om svaren han möjligtvis skulle kunna ge är tillräckligt bra för mig. De kanske är bättre att inte veta..De kommer ju fram saker hela tiden, via gemensamma bekanta och så..
Jag kan säga såhär, jag ska vara glad och kan skratta mig lycklig för att jag inte fick någon sexuellt överförbar sjukdom av honom för tydligen så var han med många andra medans vi var gifta, MÅNGA och uppenbarligen var det åsså med tjejer som jag ska känna..Jag har valt att inte ta reda på vilka eller snoka runt i det där, sanningen skulle göra på tok för ont.
Var ute på promenad med dottern här om dagen, vi gick i området här var vi bor. Ser en tjej och en kille komma emot oss, tjejen känner jag igen. Hon som alltod varit så otroligt söt såg hemsk ut, ner knarkad, sliten.. inte alls vacker, och hon hade en man med sig. Han såg bekant ut, men hur?? Han började stirra på mig och dottern och vi fick ögonkontakt..DET VAR HAN, min ex man..Han är så sliten att jag knappt kände igen honom..Han ser ut som en sån där alkis som står utanför systemet..sliten..Han är inte mannen jag förälskade mig i, mannen som var så vacker på bröllopsdagen...Herregud vad har han gjort med sig själv, är han lycklig nu? Jag tror han är det på nå sjukt sätt, tyvärr..Men inom mig så hoppas jag att han ångrar alla misstag han gjorde, att han lämnade mig o barnen, att han sårade mig och var elak, att han va otrogen..ALLT, de är så mycket..Samtidigt när våra blickar möttes vände jag snabbt bort blicken och började gå fortare..Jag var rädd, rädd att han skulle vara påtänt, vilket han var, rädd att han skulle börja gå efter oss eller skrika efter oss..
Jag blir så arg på hans vänner som tar parti för honom efter allt han gjort, jag blir så arg för att han lyckats få dom att tro att jag är boven..Jag blir så arg att människor ens vill vistas i hans närhet...Men jag har lärt mig, lika barn leka bäst..
Jag kan inte förlåta och kommer aldrig kunna förstå hur man kan välja något så dumt före något så viktigt..Jag lever inte i deras värld, går inte i deras skor, jag vet att ett beroende är hemskt och får en att välja fel vägar..Men JAG kommer aldrig förstå..
Om ni visste vad han hyllade mig inför sina vänner o familj, vad han skrev på kortet när jag fick blommor, saker han sa..låtar han spelade för mig..från det till att inte vara ett sandkorn värt..
Men jag tänker inte vara bitter, jag sörjer bara tiden jag slösade bort och bröllopet jag kunde haft med någon som verkligen älskade mig..
Livet..man vet aldrig vart livet för en..
Många kramar
