Hjärtat minns!


Hjärtat glömmer aldrig sånt man varit med om. Saker lagras och gör mindre ont med tiden men försvinner aldrig helt. Jag har sparat allt, bröllopsfoton, kort jag fick av honom. Allt finns kvar. De är mina minnen och tills jag är redo att skapa nya minnen så kommer jag bevara dom.
Jag är inte redo för kärleken än, tänk va tragiskt. Det har gått snart 2 år och jag kan inte älska någon annan och vill inte bli älskad av någon, jag är inte redo.
Jag önskar att jag var det, jag leker med tanken att träffa en bra man, men jag kan inte föreställa mig hur det ska gå till. Jag vågar inte och saknar lusten att dela mig med någon annan och riskera att bli sårad igen. Jag har haft så många dåliga förhållanden. Tänk om jag ger mig till någon annan och så sitter jag här om ett par år igen och mår lika dåligt som jag gjorde innan jag kom på fötter.

En dag så kanske mr right står där och den dagen kommer jag nog förstå att det är möjligt att älska igen. Kanske!

Min dotter var ute i lekplatsen och lekte, hon kom snabbt in igen och berättade att hon inte ville vara ute mera för att X stod på balkongen hos grannarna och rökte och tittade på henne när hon lekte. Samma dag lagade jag sonens cykel och han ville ut och prova så att det funkade bra eftersom han skulle cykla till skolan dagen efter. Han sa att han skulle bli borta 20 minuter men kom in efter 3 minuter. Han sa samma sak, X stod på balkongen hos grannen och tittade på honom så han vill in igen.
Varför känner mina barn ett sånt obehag när han är i närheten. Är det otryggheten som X skapade som dyker upp i deras huvuden. Jag vet inte...

Nu kastar jag in handduken för i dag, många varma kramar till er mina nätvänner..KRAM


Det glesnar..

Men känslor och ilskan sitter som en järnklo med ett stadig grepp om mitt hjärta!
Han är tillbaka. Inte hos mig och i mitt liv men i mitt bostadsområde. Han springer här och umgås med gemensamma vänner och det svider.
Jag mår illa av att se honom, jag blir arg och lessen. JÄVLA människa. Han lever på som om ingenting har hänt. Han kan möta mig här utanför och se mig i ögonen utan att rubba en min. Är det inte tragiskt?
Vad jag hört och förstått så har han slutat missbruka. Men samtidigt så hör jag annat med. Det spelar ingen roll.
Ingenting spelar någon roll, att våra gemensamma vänner umgås med honom spelar ingen roll, för vet ni vad.

Hos mig har han gjort sitt! Hos mig finns ingen som helst förlåtelse eller förståelse. Hos mig kommer han aldrig att få sympati!
Han kan springa här utanför, han kan möta min blick. Men en sak ska han veta!! I mina ögon kommer han inte få uppleva mer än hat!
Jag är så glad att jag står här i dag, starkare än någonsin..Att jag kan kolla på honom med hat..Men jag är bitter, jag är arg för att jag gav honom en stor del av mig som han sedan valde att stampa på. Folk säger åt mig att jag måste glömma, förlåta och gå vidare..
Jag kommer aldrig glömma och verkligen inte förlåta. Kalla mig långsint eller vad ni vill..Jag har gått vidare. Men detta kommer jag bära med mig för resten av mitt liv

Det borde vara olagligt att göra människor så illa och komma undan med det. Det borde vara han som bär med sig detta för evigt, han som ångrar och mår dåligt...urs urs vilken människa!!

Jag är så dålig på att uppdatera denna blogg men ni ska veta att jag tänker på er alla kvinnor/män som går igenom ett sådant helvete som jag gjort..Det tar sån tid att komma över en sådan händelse. Man får ge det tid. Jag vet att man miljoner gånger om dagen bara önskar att allt var över, jag vet hur ångesten äter upp en innifrån. Jag vet att de känns som att tårarna aldrig tar slut och att man bara önskar att dagen då sorgen utbytts mot hat kommer. Jag vet allt och jag förstår...
Ge det tid, Ge dig tid att sörja..det blir lättare men som jag skrev så kommer det förmodligen alltid att finnas med ett järngrepp om hjärtat...

Önskar er all lycka..Jag finns här <3


Länge sedan..

Jag blir så oerhört glad av att se att jag forfarande får kommentarer och besök i denna bloggen. Samtidigt så blir jag ledsen av att veta att de finns människor som går igenom samma jävla helvete som jag gjorde för inte så länge sedan. Lider verkligen med er och jag förstår hur ni mår och känner er.

Vad ska jag säga, han finns fortfarande i tankarna och nu är det över ett år sedan..Han gömmer sig i mina mardrömmar på natten, då kommer han gärna fram och gör sig påminnd. Jag är glad de nätter då  jag är så trött att jag inte minns va jag drömmer. Det som fortfarande jagar en är frågorna som aldrig kommer få svar, för så är det..och frågan är ju bara om svaren han möjligtvis skulle kunna ge är tillräckligt bra för mig. De kanske är bättre att inte veta..De kommer ju fram saker hela tiden, via gemensamma bekanta och så..

Jag kan säga såhär, jag ska vara glad och kan skratta mig lycklig för att jag inte fick någon sexuellt överförbar sjukdom av honom för tydligen så var han med många andra medans vi var gifta, MÅNGA och uppenbarligen var det åsså med tjejer som jag ska känna..Jag har valt att inte ta reda på vilka eller snoka runt i det där, sanningen skulle göra på tok för ont.

Var ute på promenad med dottern här om dagen, vi gick i området här var vi bor. Ser en tjej och en kille komma emot oss, tjejen känner jag igen. Hon som alltod varit så otroligt söt såg hemsk ut, ner knarkad, sliten.. inte alls vacker, och hon hade en man med sig. Han såg bekant ut, men hur?? Han började stirra på mig och dottern och vi fick ögonkontakt..DET VAR HAN, min ex man..Han är så sliten att jag knappt kände igen honom..Han ser ut som en sån där alkis som står utanför systemet..sliten..Han är inte mannen jag förälskade mig i, mannen som var så vacker på bröllopsdagen...Herregud vad har han gjort med sig själv, är han lycklig nu? Jag tror han är det på nå sjukt sätt, tyvärr..Men inom mig så hoppas jag att han ångrar alla misstag han gjorde, att han lämnade mig o barnen, att han sårade mig och var elak, att han va otrogen..ALLT, de är så mycket..Samtidigt när våra blickar möttes vände jag snabbt bort blicken och började gå fortare..Jag var rädd, rädd att han skulle vara påtänt, vilket han var, rädd att han skulle börja gå efter oss eller skrika efter oss..

Jag blir så arg på hans vänner som tar parti för honom efter allt han gjort, jag blir så arg för att han lyckats få dom att tro att jag är boven..Jag blir så arg att människor ens vill vistas i hans närhet...Men jag har lärt mig, lika barn leka bäst..

Jag kan inte förlåta och kommer aldrig kunna förstå hur man kan välja något så dumt före något så viktigt..Jag lever inte i deras värld, går inte i deras skor, jag vet att ett beroende är hemskt och får en att välja fel vägar..Men JAG kommer aldrig förstå..

Om ni visste vad han hyllade mig inför sina vänner o familj, vad han skrev på kortet när jag fick blommor, saker han sa..låtar han spelade för mig..från det till att inte vara ett sandkorn värt..

Men jag tänker inte vara bitter, jag sörjer bara tiden jag slösade bort och bröllopet jag kunde haft med någon som verkligen älskade mig..

Livet..man vet aldrig vart livet för en..

Många kramar


Jule tider!

Ja, vad ska man säga såhär i efterhand?? Smärtan finns där än! Man har ändå gått vidare på ett sätt men samtidigt lever man kvar i den där oliderliga smärtan. Man saknar svaren på alla frågor som man vet att man aldrig kommer få svar på, för även fast man får svar så skulle svaren inte vara goda nog för att förlåta allt som hänt.

För ett år sedan hade kaosen dragit igång men jag trodde ju aldrig att de skulle sluta som det gjorde. I min perfekta lilla medberoende värld så trodde jag självklart att X skulle sluta med drogerna för familjens skull, men de hände aldrig. Efter att vi gått skilda vägar så vet jag att han försökte, men tyvärr så kom han inte så långt och vad jag vet så är han på samma bana än.

Jag har fortfarande inte klarat av att läsa igenom alla inlägg här i bloggen, de gör för ont. Där emot så reagerar jag helt annorlunda på kommentarerna jag fick under kaosets gång. Då grät man bara och såg inte saker klart. Nu ser man klarheten i det hela och kan ta till sig de folk skrev på ett helt annat sätt.

I MIN VÄRLD så kan jag fortfarande inte förstå hur man kan välja bort sin familj, byta ut dom över en natt mot droger och missbruk, men de är i min värld. Men jag antar att X och jag stod på olika plan. Han såg nog mig som en räddning när jag kom in i hans liv med mina två barn, han kanske såg det som sin chans till ett bra liv och en ny start. Men i längden så skilde sig våra åsikter åt och jag som tvåbarnsmamma såg livet på ett helt annat sätt än vad han som barnlös fd missbrukare gjorde?? Vad vet jag, man kan bara spekulera.

Jag har gått igenom mycket och tagit mig en enorm bit på vägen. Det tar tid att släcka massa känslor som man hann bygga upp för X och även i dag så kan jag säga att jag hatar att älska den människan. För så är det faktiskt,hat kärlek..Man både älskar och hatar på samma gång. Hata är ett starkt ord men jag känner att jag har förfogan att få känna så.

Jag funderar mycket på varför jag fortfarande tänker och känner för X. Jag vet ju att han inte ägnat en tanke åt oss! Så, varför kan inte bara jag få gå vidare så som han gjort. Svaret kanske ligger i att jag har en ren och friskt kropp med sunda tankar och värderingar. Han lever precis samma liv som innan och lägger alla sina känslor bakom en barriär, tror jag..

Jag och barnen tänker fortfarande, vi känner fortfarande och vi pratar fortfarande om X....och jag som mamma kan bara känna att " Va fan är han värd våra ord och tankar för" Låt oss få glömma. Men sanningen är att det tar tid att glömma nån som man älskade så mycket, nån som samtidigt orsakade så mycket skada, smärta och lidelse...

De gör fortfarande ont gott folk och vi har inte glömt....men vi har kommit en bra bit på väg!!

God Jul och gott nytt år...detta ska bli året då jag och barnen finner ro!! Kram

Vet inte vad..

Jag vet inte vad jag ska tänka längre. Jag gör allt för att gå vidare och de har jag på sätt & vis gjort men ändå är jag dyster! Saker man får veta om X sårar fortfarande. Jag ska erkänna att jag kände mig något glad när jag fick veta att de inte funkade med tjejen på hemmet, men lika snabbt rasade allt när jag fick veta att hans nya flamma är tjejen som han hade så mycket att göra med när vi var gifta. Genast dyker det upp så mycket frågor och besvikelse, hade jag rätt? Min magkänsla som sa under äktenskapet att dessa två hade mer i hop än bara vänskap.

Hon som välkommnades in i vårat gemensamma hem, hon fick möta mina barn, se vårat familjeliv och hur lyckliga vi var, HON bjöds in till vårat bröllop, hon var en del av hans liv, en gammal flickvän till hans kompis. Han gjorde sån reklam för vilken vänlig och fin tjej hon var.
Jag försökte se de bra sakerna i henne men när saker började ske en efter en så såg jag inte denna vänliga tjej mer.
Hon som alltid satt och talade om för oss va söta vi var och va lyckliga vi såg ut att vara. Det konstiga är att hon aldrig fanns där när jag behövde prata när X började betee sig illa.
Hennes sätt att se på honom ändrades från en lycklig vän till nått annat, han började smyga till henne på nätterna, han stal pengar från mig och satte in på hennes konto, barnen fick aldrig följa med honom dit och han valde att gå till henne när han visste att jag inte kunde följa med..så mycket varningstecken jag borde ha sätt. Och nu har alla mina magkänslor angående dom besannats, inte ens ett år efter vi gjorde slut..han har inte ens brytt sig om skilsmässan, så igentligen vet han inte ens om vi är skilda...
Gör man så, hur kan hon göra så..hur kan han..hon som påstod sig vara bådas vän..hur kan man göra såhär mot sin vän, eller överhuvudtaget..jag förstår verkligen inte det!

Det krävs så lite för att få mina tårar att rinna och jag vet inte varför, varför är jag ännu så sårbar för hans elakheter?
Någonting han inte verkar kunna släppa är att jag äter antidepresiva, det verkar vara en skam i hans ögon. Han ser mig som en psykopundare och hans flamma med tydligen. Va synd att dom inte vet att typ hälften av sveriges befolkning käkar medicin och att jag dessutom snart har slutat med dom. Herregud hans tjej har praktiserat på en psykiatrisk klinik, borde inte hon veta bättre och HUR kan hon välja att leva med honom när hon vet allt han gjort!

Jag kommer inte längre att dölja denna blogg för mina avlägsna vänner mm, nu kommer sanningen få komma ut i det öppna. Nu kanske jag slipper förklara mig för alla..

Han kan neka, snacka skit, skylla på mig eller vad han vill...allt i bloggen är ren sanning och den som väljer att tro mig gör det, de andra skiter jag i (och deras åsikter)
Jag har sprungit på kvinnojouren och kämpat mig fram dit jag är i dag, tror ni verkligen att jag hade behövt det om jag inte upplevt saker jag gjort??

Tack för i dag//Kram C


Det ena efter det andra..

Det blir allt mer sällan jag skriver här märker jag, inte för att jag inte vill utan kanske för att jag bearbetat och fått ur mig så mycket att jag inte har samma behov längre. Det gör inte lika ont längre men de smärtar än och kommer nog att göra det resten av livet. Jag gav honon en så stor del av mig själv och han vände mig ryggen pga sitt missbruk.
I en bok jag läst står det att man ska vara tacksam för alla händelser i livet, för utan de händelserna skulle man inte vara den starka människa man är. Och det kanske stämmer men jag tycker att det är så fruktansvärt svårt att vara tacksam för nått som gjort och gör så ont.

Jag fåt ständigt reda på hur det går för X och vad som händer i hans liv, jag vet inte om det är för att jag söker information eller om det beror på att hans vänner på nått sätt ser oss som gifta och vill att jag ska rädda honom. Jag både vill och vill inte veta. Nu har han åkt dit för 2 st ringa narkotika brott och för graffitti, han har dessutom lyckats bli vräkt. Nu sitter han och planerar sitt liv ihop med den nya tjejen, vi kan kalla henne N. Dom har bott i hop sen han kom ut från hemmet och ska väl nu  som jag hört flytta till nått annat. Jag förstår mig inte på honom eller henne..gubbfan är fortfarande gift.

Mina tankar snurrar, jag försöker gå vidare och dejta lite smått. Jag sköter mitt jobb och försöker ha det roligt med mina barn och mina vänner. Men bara under en tunn tunn yta så finner man sanningen om mig. Jag är inte så lycklig som jag ser ut för det finns för mycket smärta och för mycket besvikelse inom mig. Jag vet inte om jag skulle vilja ha honom tillbaka, jag begär inte mycket av honom längre men en sak som jag verkligen vill är att han ska inse att han gjort fel, att han hade de bättre med mig än nu. Någon form av ånger är allt jag begär. Men troligen så sitter de så djupt inom honom och kommer kanske aldrig upp till ytan, och speciellt nu när han har nån annan att tänka på.

Om man ska skriva lite om mig så är det lätt att det blir förvirrat, jag är en förvirrad yrhöna. Jag älskar X och det känns inte som om jag någonsin kommer att få uppleva den kärleken med nån annan. Den kärleken är så förvriden och förpestad, jag har läst om en psykopats kärlek och den beskriver våran kärlek så väl. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna bli förälskad igen. Jag har dejtat och de är superfina killar, mysiga, roliga normala killar. Men dom är inte X...gnistan tänds inte på samma sätt. Visst kan jag känna pirr i magen och tänka framåt att tex "han kan jag få ett bra liv med" Men lika snabbt kan jag förlora den gnistan och känna att jag inte vill nått alls. Handlar det om att jag inte är redo?? Eller är det kört, är jag sårad för livet och har blivit en manshatare??

I bland vill jag bara skriiiiiika ut till världen " HÄÄÄÄÄR ÄR ADRESSEN TILL MIN BLOGG, VARSÅGOD, LÄS" Jag vill att alla ska veta vad jag varit med om, inte bara se mig som en liten patetisk ex fru som försöker smutskasta sin ex man...Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, men jag vill mötas av förståelse...

Jahajaa..då fick man lufta sina tankar i dag med...Många kramar//C


Vart ska jag ta vägen?

Det är inte rättvist nån stans. Jag sörjer så att mitt hjärta snart brister & han leker vidare med sin nya tjej, låter henne träffa familjen hans mm. Vad är det för fel på honom, hur kan hans familj vilja träffa henne ens, ens vilja vara i närheten av dom två när dom är emot att han gör detta mot mig eftersom vi e gifta.
Jag klarar inte mera, jag trodde jag var på väg åt rätt håll men tydligen inte.

Hatar att sitta ensam på kvällarna och gråta medan han ligger i sängen bervid henne, hur kan han, hur kan hon och hur kan dom...

Kan man sörja sig till döds??



Kunde jag ha satt stop?

Herregud, vad har jag utsatt mina barn för? Kunde jag ha förhindrat allt i tid eller hade jag en ögonbindel på mig som förhindrade mig att se verkligheten?
Min dotter ringde från sin pappa i går kväll och grät. Jag frågade henne vad det var som var fel och hon svarade först att hon inte visste. När jag frågade vad som var på tok igen så började hon snyfta ännu mera och berättade att hon blir så lessen för att hon inte kan sluta tänka på X fast hon försöker. Hon sa: Jag vet mamma att du sagt att han inte är värd mina tårar men jag kan inte sluta.
Det skär, bränner & hugger i hjärtat på mig, det känns så hemskt. Jag förklarade för henne att man måste få vara lessen om man känner att man vill vara det & att man måste få vara arg om man känner att man vill vara arg. Hur som helst lugnade hon ner sig mot slutet av samtalet vilket va bra för min del för annars hade jag inte kunnat sova.
Min son bryter i hop han med, men de blir allt mer sällan. Jag tror han tänker mycket på det men tårarna kommer inte lika ofta.
Jag vet att barnen alltid kommer att minnas detta som en stor sorg och besvikelse, nästan värre än den när jag och barnens pappa gick i sär för då var barnen så små. Men jag vet också att dom kommer komma över detta precis som jag.
Jag träffade en vän till X i veckan som var. Så fort hon såg att det var jag så såg jag direkt i hennes ögon att hon mötte mig med sorg och besvikelse. Hon frågade hur det var & berättade vad hon hade hört. Jag berättade hur jag har det o har haft det och hur de ligger till. Hon sa att sist hon träffade X så var han så kär & galen och berättade om våran provrörsbefruktning vi skulle gå vidare med efter vårat första misslyckade försök. Och näste gång hon hörde nått om honom så hade han tagit återfall & ersatt sin familj med en som hon utryckte det " Inte så lämplig tjej som är helt galen"
Ja, vad ska man säga, det skär i mig!
Jag försöker verkligen gå vidare, hitta på saker, ta hand om mig själv och göra saker med barnen tex gå o bada. Men man kan precis som min dotter sa inte hjälpa att tankarna skenar i väg.
Nu är det den 27 juni, snart 11 juli & då bara en månad kvar tills våran betänke tid är över..De är väl bara att ge upp, visst jag tror på mirakel, men inget mirakel i världen kan få honom att inse vad han förlorat och åtgärda det på en månad.

Tycker bara att detta är så fruktansvärt orättvist mot barnen....

Sanningen

Sanningen

I går natt fick jag sanningen, jag pratade med en flummig X i telefon. Vet ni vad jag hatar, jag hatar alla hans ursäkter för varför han låter så konstig i telefon när vi pratar. Har hört allt från att han är bakis till att han har feber. JAG VET JU VARFÖR HAN LÅTER SÅ, varför inte bara erkänna sitt missöde?

Hur som helst är jag hur paff som helst att han ens svarar när jag ringer för det har ju inte passat annars. Han sa att han inte är en person som kan leva efter samhällets lagar och regler, han vill inte ha ett svensson liv, han vill kunna röka på när han känner för det, göra saker och leva fritt, han vill ha ett fritt liv..Han sa att tjejen han är med nu tillåter honom det och förstår honom till 100 % medans jag som känt honom i 3 år bara känner honom till 20 %. Men sanningen är det (i min lilla hjärna i allafall) Att jag är för normal, jag lever ett stadigt familjeliv, jag har barn, jag har jobb, jag går på möten och föräldrarkvällar. I mitt liv finns det inte utrymme för droger alls, därför passar jag inte honom.

Allt hans snack om att jag är kontrollerande börjar bli uttjatat för sanningen är det att jag må ha varit kontrollerande men bara pga att han inte skulle hamna i fel umgänge och hamna där han nu hamnat i dag!! Så är det, den nakna verkliga sanningen.
Är trött på hans jämförelser, trött på att hans ursäkter, trött på svek och trött på hans dåsiga sätt...

X säger att jag inte känner honom men detta är min bild av honom:
Han är en människa som inte alltid haft det lätt under sin uppväxt. Han har känt sig utanför men inte på ett mobbat sätt utan för att han känt sig annorlunda. X sökte sig till droger när han kände att samhället inte längre kunde tillfredställa hans behov.
I ett rent tillstånd är X en sprudlande glad och lite knasig/korkad person. Han är glad och får andra att skratta lätt. Han är rastlös & älskar sin musik. Han är en person som önskar att han kunde leva ett normalt liv men känner inte att han passar in som en svensson. X älskar barn och skulle göra vad som helst för att ha ett eget. Dock är han långt ifrån redo för det ansvaret.
När X inte är ren vill han gärna leva ett "rasta fari! liv, han önskar att det var lagligt att röka på. Han önskar att det inte fanns nått som heter ansvar och räkningar. Han vill inte jobba utan önskar att det fanns ett annat sätt att tjäna stora pengar. I hans värld är det inge fel med att röka på vare sig man har familj eller ej, så länge man sköter det sociala (vilket han inte kan) Kärleken för honom är antingen allt eller inget..Antingen överöser han en med kärlek eller så skiter han i den. När X inte längre blir utmanad, inte längre får kickar i livet så tröttnat han fort och tycker att livet är tråkigt och vardagligt. Han har extremt svårt att se sina egna brister utan skuller gärna allt som går fel på folk runt om honom. När en person tycker att han gjort nått fel är personen utdömd och inte längre bra i hans ögon.
X är en person som saknar empati för människor, han hatar samhället och människorna som inte tycker som han...

Älska & Hata

Hur kan man älska och hata en människa på samma gång och hur släpper man taget?
Nu vill jag bara glömma allt, vill inte må så hemskt dåligt hela tiden. Han har ju sin nya!! Och hon är så långt i från samma som mig.
Kommer hans familj att acceptera henne och sättet han skaffade henne på, kommer han att manipulera dom till att tro att dom inte pundar ihop.
Ingenting av detta är igentligen min sak längre. Jag borde tycka det är skönt att slippa tänka och oroa mig för honom hela tiden men de gör jag inte.

Han är min man och jag vill inte sluta kämpa för honom hur mycket än allt talar emot oss, tänk om han bara förstod det.

Fy va orättvis!

Ett stryptag runt halsen..

Ja, de känns så, som om någon håller sina bara händer runt min hals. Men bara tillräckligt hårt för att känna att man inte får den luften man behöver. Ångest!!
Varför? Kan de va så? Älskar han mig verkligen inte mer?
Vart tog mannen vägen som älskade mig över allt, hans som lovade att aldrig sluta älska och lämna oss...Jag är så förvirrad.
Vad betyder kvinnan han träffade på hemmet för honom? Vilken liv ska hon kunna ge honom? Hur kan han ersätta oss mot någon som tillåter honom att missbruka?

Jag har hamnar i ett stadie som kan börja bli farligt om jag inte försöker vända tillbaka till ett värdigt liv...*tänker*

Kan inte andas!

Jag vill att det ska gå över nu, jag vill att det ska ge med sig. Jag orkar inte mer....

Hur kan jag va så lite när jag var så mycket? Det är så mycket frågor som snurrar i mitt huvud som jag aldrig kommer få svar på och jag kan inte gå ovetandes resten av livet. Jag önskar att jag hade spelat in hans ord, hans lycka. Jag önskar att jag hade spelat in när allt började gå fel så folk fick se att jag inte gjort nått fel..

Jag är så bitter över allt han stal i från mig...allt känns så FALSKT! Att hans familj tyckte om mig känns så FALSK, dom bryr sig ju inte nu! Att hans vänner tyckte om mig känns så FALSK, för vart är dom nu? Bröllopet var FALSKT! Hans kärlek till mig o barnen var så FALSKT! Allt han sagt,  FALSKT....

Varför skyddar hans familj honom nu? Varför hjälper dom honom med pengar och allt? Varför finns dom för honom när han gjort oss så illa? Vad har han lurat i dom om mig?

Jag kan inte andas, får ingen luft. Ångesten tar över mig i dag och jag klarar inte vardagen utan mina andetag. Allt jag lärt mig på kvinnojouren känns som bortspolat, alla böcker jag läst som stämt så bra finns inte längre...VAD ÄR DET MED MIG?

Jag måste vara stark för barnen men jag är för lessen för att vara stark för mig själv...och den jag är nu är inte jag, jag brukar göra allt för mina barn, jag brukar hålla reda på alla möten, läxor ALLT...Jag brukar hitta på saker, busa, mysa. leka...Men hon finns inte längre..Hon, den mamman har begravt sig i en sån stor sorg och ingen kan förstå hur jag känner mig...bara jag vet hur min sorg känns...

En del av mig vill skicka länken till denna blogg till hans nära och kära...jag vill att dom ska förstå..jag vill att alla ska förstå...

Kan jag inte bara få glömma, kan jag inte bara få vara i fred....mitt liv klarar inte mera nu....

En lördag i sorg!!

En lördag i sorg!
Varför kan man inte få njuta av de bra stunder man har när de dåliga stunderna sköjler över en som en våg?

I bland tycker jag att jag kommit så långt i mitt sorg arbete, men i bland så river jag själv upp såren så dom aldrig riktigt får läka.

Faktum är att jag ännu lider så hemsk mycket. Jag känner mig så sviken och förd bakom ljuset. 3 år av mitt liv, ett äktenskap, barnens förtroende, allt är förlorat och medans han knarkar vidare med sin nya flamma som säkert knarkar lika mycket hon så får jag ensam kvar plocka upp alla spillror, torka alla tårar och sakna de som var!

Jag gav honom allt av mig, vänner som känner mig vet att jag gav mer än vad jag igentligen orkade. Jag försökte, jag försökte så mycket att min kropp sa i från och blodtrycket sköt i höjden. Men nu, med själen nakenbar, allderes blottad är det bara jag & barnen kvar, med våran sorg..

Vi ville så gärna, vi ville ha en man i vårat liv som gav oss så mycket lycka. Barnen var så glada när vi skulle gifta oss, dom var så glada över att vi försökte ge dom ett syskon. Dom var så glada att de kommit in en man i våra liv som gav dom tid till massa lek och bus...Vi såg honom som den perfekta, den eviga som föralltid skulle finnas vid våran sida, genom eld, genom vatten...


Men han blev en annan man när suget efter giftet tog över, kärleken för oss fanns nog där men kärleken för drogerna var starkare. Vi kämpade länge för honom, men innan vi hann ge upp honom gav han upp oss och nu är det som om vi aldrig funnits alls.

Barnen har fått erbjudande att gå på samtal och det ska dom få göra om dom själv känner att dom vill. Vi pratade lite ytligt om det i kväll och först bröt sonen i hop och där efter dottern..Sonen är mest arg, han är arg för att han känner sig så sviken och utnyttjas. Han är arg för att han lät X älska honom, Han är arg för att han älskade X...Hans tårar skär i mig som sylvassa knivblad. Jag vet inte hur många gånger jag sa förlåt medans jag tröstade honom. Jag sa förlåt för att jag inte skyddade er från den mannen, förlåt att jag inte såg vem han igentligen var, förlåt för att jag någonsin började älska honom..

Sonen torkade tårarna och sa : Du skyddade oss men han smet förbi, sen brast han i tårar igen.
Dottern är nog mera sorgsen, hon saknar honom men jag tror också att det handlar om att hon inte förstår. Hon förstår inte hur ett gift kan vara mera värt än två barn som älskar honom. Hon förstår inte att en människa med empatibrist och droger i blodet inte känner på samma sätt som en "normal" människa...
Men tro mig, mina barn lider...


Jag har misstänkt länge att X haft nån annan eller strulat med nån annan eller ja vad som helst. Men ändå levde jag på hoppet att han kanske skulle vänta tills efter skilsmässan. Men de är inte det som stör mig. Det som stör mig är att han tog mina drömmar om ett bra familjeliv med äkta kärlek och stampade på dom. Det som stör mig är hans empati brist, hans sätt att ljuga om mig för att slippa låta  illa i andras öron. Det stör mig att han inte tycker att jag stöttat honom eller behandlat honom bra. Med handen på hjärtat tror jag inte att nån skulle stått ut så länge som jag gjorde. Det som stör mig är att han aldrig älskade oss på samma villkor. Att vi efter all kärlek & slit inte är värda en tanke, en minut av hans tid. Nej för fasen, han trivs med sitt punar liv med sin nya flamma och utan oss...utan krav, utan ansvar och måsten....

Han frågade om jag berättat för alla om vilka hemska sms jag skickat honom i bland & visst, de har jag gjort, för vänner, för personalen på kvinnojouren, här i bloggen..JAG STÅR FÖR VAD JAG SKICKAT OCH SAGT men för gudarnas skull snälla människa, jag har RÄTT att bli arg, jag har RÄTT att markera,  jag har RÄTT att vara arg och göra dumma svensson saker jag med, NEJ jag är inte stolt över vissa saker jag skrivit men FY men den smärtan i själen, sveket i magen, ilska i huvudet och kärleken i hjärtat...JAG FÅR NOG I BLAND JAG MED..

JAG HAR INGENTING ATT DÖLJA, JAG HAR INGET ATT SKÄMMAS FÖR...Jag är X fru, som blev dumpad för droger..en fru som levt i lögn i 3 år...En fru som gråter ett hav av tårar och vet ni vad, OM jag kunde trolla skulle jag inte vilja känna, OM jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag inte träffat X....Men nu är jag här, i verkligheten och jag känner, ångrar, saknar, hatar, älskar, vill, vill inte....

Det ända jag inte hatar med mitt liv just nu är mina fina barn..Jag är en jävligt olycklig människa just nu, just i dag, till och från...hur som helst...


Men vem fan tycker synd om frugan
Hejja pundaren....


Att leva på hoppet!!

Att leva på hoppet & inte släppa taget behöver inte alltid vara det bästa. Varför leva på ett hopp om att en människa som inte vill bli ren ska vakna upp och inse hur illa han gjort människor? Varför vänta på nått spm aldrig kommer att ske. De 10 veckorna jag gått på Jouren har hjälpt mig mycket men nu har jag kommit fram till en punkt där jag står med ena foten på den ena sidan och andra foten på den andra.

Den ena sidan av mig vill inte sluta kämpa för sin man, vi gifte oss av en anledning och lovade varandra saker i kyrkan inför alla människor. Kärleken jag känner för den mannen är evig. Jag kan inte tänka mig att någonsin sluta älska honom även om jag skulle gå vidare. I nuläget har vi ingen kontakt, varken jag och han eller jag och hans familj och de gör ont. Jag hatar att känna som att allting betydde mer för mig än för någon annan. Jag är livrädd för att stöta på honom på stan eller se honom nån stans, för jag vet inte varken hur jag eller han skulle reagera. Jag vill inte se honom hand i hand med nån annan tjej innan våran skilsmässa ens gått igenom. Allt gör så ont...

Den andra sidan av mig vill bara gå, glömma, komma så långt i från som möjligt och helst radera all tid vi hade tillsammans. Han har svikit mig, gjort mig fruktansvärt illa. Han har utsatt mig för så mycket psykisk terror så att jag är förvånad att jag inte vart inlåst på psyk. Jag har fått veta att det fanns andra tjejer och de finns säkert miljoner saker att få veta, men frågan är om man vill. Jag har fått ärr i själen föralltid och mina barn med. Han svek inte bara mig utan barnen som han sa sågs som hans egna. Barnen han lovade ALLT..barnen som bara väntade på att han skulle släppas så att dom kunde göra allt han lovat dom. Istället tar han ut skilsmässa och fortsätter hellre att knarka. Han bor i en lägehet som inte ens tillhör honom och hans dagar går ut på attt punda punda punda...Hans adress är fortfarande här, den vägrar han ju tydligen att ändra...
Jag skulle bara vilja slå, sparka, skrika ut all besvikelse, all hat..Jag skulle vilja se honom bada i alla tårar jag och barnen slösat på honom. Jag skulle vilja se honom stå utan pengar precis som vi gjorde när han stal dom...

Hur kan jag ännu vara så förälskad i denna man, HUR? Allt han gjort är inte okej, men är det kanske bara så att jag igentligen inte vill ha honom utan igentligen bara vill ha en förklaring, en ursäkt..Jag vet inte...

Jag har gjort stora framsteg på jouren men ärligt talat från hjärtat så önskar jag att jag hade kommit mycket längre. I bland önskar jag att jag kunde skada mitt huvud så alla minnen av honom försvann...
Jag hatar att han accepteras av vissa människor...men jag inser att de inte är nått jag kan styra...En fråga jag önskar att jag visste svaret på är: HUR KUNDE KÄRLEKEN SVALNA PÅ EN VECKA, VAD HÄNDE?

Herregud, är jag på väg ner i hålet igen? Om jag kommer sörja honom föralltid så vill jag inte vara här...//C


UPP & ner

Mitt liv är upp och ner, jag är stark, jag är svag, jag tar ett kliv framåt och tjugo bakåt.

Allt går bra på kvinnojouren, dagarna går, jag har vänner o familj omkring mig men något saknas. Kan det va kärleken, kan det vara mannen jag skulle spendera mitt liv med? Mannen som fick hela min kropp att skina av lycka, mannen som igentligen aldrig existerade. Han var inte den mannen jag gifte mig med.
Nu har han varit ute från hemmet i 2 veckor eller om det är 3 veckor och redan redan har han börjat svika människor omkring sig. Han har redan börjat missbruka igen.
Han har inte en tanke på sitt äktenskap, på sin fru, sina styvbarn, sin bästa vän, sin guddotter..Inget annat än drogerna är hans liv just nu och man börjar ju undra om det är så det alltid kommer vara, om han ens lever så länge.

Jag är så nere i dag, så besviken. Hur kan han kasta bort ett halvår på hemmet + sitt äktenskap för att sedan komma tillbaka till verkligheten och påbörja där han avslutade, HUR?
Det känns som jag har kastat bort 3 år av mitt liv på honom..

Jag fick frågan på jouren om jag fortfarande var förälskad i honom..svaret dom fick var att NEJ jag är inte förälskad i den han är nu men jag är förälskad i den han var när vi gifte oss, jag är förälskad i nån som inte längre finns..Men jag då? Finns jag? Ja jag är en livslevande människa, en söt tjej med glimten i ögat och tvåbarnsmamma..men jag är ett tomt skal. Han tömde mig på allt jag hade inom mig och fyllde mig med tvivel, skuld, dålig självkänsla och sorg. Jag försöker mellan varven att vara den jag var, försöker skratta, umgås med människor, prata skojja..men jag är så förvirrad igentligen. På jouren sa dom att dom tror att jag igentligen inte har sörjt klart, jag har sörjt det som hänt och besvikelsen över vad som hänt men jag har inte sörjt den fina mannen som jag faktiskt mist, den som aldrig fanns..

Jag hatar droger, jag hatar skämt om droger, jag hatar alla missbrukare...HATAR...Jag behöver plocka, jag behöver handla, jag behöver vila...så mycket måsten men ingen ork..
och inte nog med detta så kan minsta lilla sak som händer i vardagen svämma över och bli nått hemskt..Tänkte att jag skulle unna mig att känna mig lite fin, köpte lite smink, en fin topp och en flaska brun utan sol spray för att inte behöva känna mig som världens blekaste mamma...i dag ser det ut som om jag fått nån skum hudsjukdom, det är så flammigt och ojämt att jag inte vill gå utanför dörren. Jag ringde en vän o skrattade åt det i morse men nu vill jag bara gråta. Inte ens detta kunde gå bra och bli fint för mig..Känner mig så jävla oduglig till allt....

Vita Bandet!

Det är nått jag ska skaffa mig, det vita bandet är ett stöd band som visar att man inte accepterar våld i nära relationer (eller våld över huvudtaget)

I dag är det tisdag den 12 maj, det betyder att jag och X hade firat våran andra bröllopsdag om 5 dagar, urs och fy. Allting som hänt känns fortfarande overkligt. Jag ska till kvinnojouren i dag och i dag skulle vi få information av polisen.

I dag känner jag att jag måste få skriva av mig lite! Det känns som om folk tycker att jag är larvig som går till jouren, som om att dom inte tror på att saker som hänt har hänt. Jag känner mig dum och ifrågasätter mig själv och det jag varit med om. Var det verkligen så illa som jag fått för mig? Hittar jag bara på allt? Men svaret är fortfarande nej, det som hänt har hänt och om det inte hänt så hade jag aldrig blivit rekomenderad att gå till jouren. X förnekar allt som hänt, han har aldrig misshandlar mig psykiskt, han har aldrig betett sig illa! Han lever i en låtsasvärld där jag är boven. Fick ett mess om att han skulle anmäla mig för psykiskmisshandel, att jag var ond rakt igenom..

Visst efter år av nedvärdering så kan jag åsså få nog, jag kan ryta till och säga saker som jag normalt inte skulle göra men HERREGUD jag har väl rätt att få utbrott jag med, rätt att spy galla, rätt att vara arg, lessen, besviken. Men att jag skulle vara OND är så fel så fel.
Jag är den mäst varmhjärtade människa, jag bryr mig fruktansvärt om min omgivning och glömmer lätt bort mig själv. Jag uppskattar människor som behandlar mig bra och tror att människor som behandlar mig illa kan förändras. Och att han har mage att kalla mig ond efter allt som jag gjort för honom, allt jag stått ut med så tycker jag att det är så fruktansvärt lågt av honom att säga så.
Jag gifte mig med honom, Jag gick igenom en insemination med honom för att han ville ha barn (och blev hämtad med ambulans när det strulade) Jag låg inlaggd på sjukhus när han pundade, allt han gjort som jag kunnat anmäla honom för men inte gjorde det. Alla gånger jag försvarade honom när folk började märka att han förde mig bakom ljuset. Alla gånger jag trodde honom när jag fick höra att han var otrogen..FATTAR NI, så jäkla mycket & JAG skulle vara ond, jag är boven i dramat? VA?
Inte nog med allt detta så har hans mamma inte fört tillbaka pengar till mig som hamnade av misstag på hennes konto, typ 2000 kr och de forklarade X för mig att det var för att hans mamma VET hur illa JAG behandlat honom så varför skulle hon vilja ge mig mina pengar tillbaka???? Mina sista pengar, jag satt helt bankrutt och hans mamma vägrade...fy fan, jag har 2 barn att sköta!!! Jag satt här utan ett öre, det var min helg med barnen, mina antideppresiva va helt slut, jag hade ingenting...HUR KAN MAN OCH VAD HAR HAN SAGT FÖR ATT HON SKA GÖRA SÅ?
Jag känner mig så arg och jag börjar känna mig arg på den omgivningen som inte ser och förstår vad han utsatt oss för...HUR kan dom vilja vara med en sån människa???

Jag vill isolera mig, jag vill inte vara i närheten av människor..så känns det..VEM FAN SKA MAN LITA PÅ...
Anmäl mig, psyka mig, neka sanningen...jag skiter i det..jag orkar inte med alla mottgångar, jag har nog att tänka på...Hur ska jag kunna sköta mitt liv när omgivningen inte låter mig göra det i fred...

VEM är mina riktiga vänner?


Åklagaren!

På kvinnojouren i tisdags fick gruppen träffa en åklagare och lyssna hur det går till om man vill anmäla! Han förklarade att när det gäller psykisk misshandel så är det oftast ord mot ord som gäller och det håller inte som bevis i rätten, men han rekomenderade att anmäla allt, det minsta lilla så att det finns mer att gå på om det händer saker i framtiden. Jag blir så arg! Kan en man/kvinna nästan tortera en med ord till självmord och sen slippa stå för det? Herregud, jag förstår ju såklart att det är lättare om man blir slagen men det borde finnas vissa lagar och regler när det gäller kvinnor som lever i så osunda relationer och plågas med så nedvärderade ord dagligen att livet inte längre känns värt att leva. Javisst det finns kvinnofridskränkning, Hot mm men hur lätt är det att bevisa nått som inte lämnar blåmärken på utsidan och som oftast sker bakom stängda dörrar?
Ja ja det var intressant att få höra hur dom arbetar i allafall!

Jag känner mig lite starkare för varje dag men han finns ständigt i mina tankar, när jag är ute och går och sånt. Är han i närheten, vem är han med, tänker han på oss, har han kanske skaffat nån ny,  ja det är en stor rullians i huvudet på mig konstant. Har fortfarande inte hört ett ord och vad jag kan minnas har jag inte hört av mig på nått sätt till honom sen i fredags vilket är rekord för mig.

Sorgen börjar sakta förvandlas till ilska och besvikelse..Det känns inte längre lika självklart att jag ska vara med honom. Javisst han är min man och jag älskar honom, men skilsmässan går igenom i augusti och det betyder att det inte finns så mycket tid att reparera alla skador som skett..och absolut inte när han håller sig borta.

Samtidigt som alla dessa tankar spökar så har jag ett stort behov av en familj, jag vill leva med nån som en familj, en normal familj. Jag vill ha ett till barn ganska snart. Men de jag mest är ute efter är trygghet och stabilitet. Kommer X någonsin att ändras? Enligt statistiken så är inte chansen så stor, det är inte många med de problemen som anpassar sig till en normal vardag. Då återstår frågan, är det dax att gå vidare och hitta kärleken på annat håll??

Många kramar till er och tack för alla kommentarer =)

Förlåt mina vänner!

Jag har inte varit aktiv här inne på ett tag, inte pga att allt blivit bättre utan för att det blivit för mycket. När man går på kvinnojouren så tvingas man ta upp saker som legat dolda under ytan ett tag och det är svårt. Det känns ändå som  att man kommer nån vart, man bearbetar en bit i taget.
Det känns som om jag och X har släppt taget om varandra, men på hans villkor som alltid. Han ringer inte, smsar inte..ingenting..
I torsdags pratade jag med honom en snabbis men då fick jag bara höra vilken missbrukare jag är som äter anti depressiva, att jag är sjuk och att min omgivning inte märker hur sjuk min medicin gör mig (???) Ja vad ska man säga! Han hävdar ena dagen att vi är ett par och andra dagen att jag är hans värsta mardröm. Man blir rent ut sagt knäpp av att lyssna på honom. Dessutom har han kommit ut från hemmet och är en fri man sedan i fredags, men jag har inte sätt skymten av honom. Är det inte sjukt? En man som valde att gifta sig med mig och jag med honom. En man som var som en far för mina barn under tre år, att han inte ens ringer och säger nu är jag fri...Nej nej han sitter där hemma i sin etta, förmodligen med sitt kvinnligas sällskap och är lycklig över att vara fri, fri från äktenskap, fri från barn, fri i sitt liv...

Jag har funnit en otroligt värdefull människa, en man som blivit en nära vän. En manlig vän som stöttar mig från dag till dag, inga krav, ingenting, bara en vän...Även fast jag kan känna skuld för att jag umgås med honom när allt är som det är så är jag ändå tacksam att jag träffade honom när jag gjorde. Ett stöd i vardagen av det motsatta könet, en underbar känsla!

På tisdag ska jag till kvinnojouren igen, uppdaterar efter det...//C

Möte igen!

I går var jag på möte igen! Det var en helt annan stämmning denna gång och då menar jag posetivt. Man släppte lite mera och lät många tårar falla vilket var så oerhört skönt. Jag hoppas och tror att det kommer hjälpa mig i längden men samtidigt får man vara medveten om att detta inte är en förändring som sker över en natt utan det är en lång process. Först måste jag bygga upp mig själv igen, sen bearbeta allt som hänt och sen komma på vad jag vill!

Någonting som gör mig mycket ledsen just nu är att X pendlar mycket i humöret och sättet att tala med mig. Ibland är X så snäll, lugn, säger att allt kommer bli bra, att allt löser sig. Dagen efter har man lust att ringa honom för att han va på så bra humör dagen innan. Man lyfter luren och slår nummret med ett pirr i magen, han svarar VA FAN VILL DU? VARFÖR RINGER DU MIG? Och hela min värld rasar. Man hinner på ett dygn bygga upp en bild om en bättre framtid och sen på några sekunder så rasar allt ner över en. Helt plötsligt börjar han hota med att han inte vill ha nått med mig att göra om jag fortsätter sms:a eller ringa. Det han menar är igentligen att han inte vill veta av mig förens han släppts och kommit hem och känt sig för om han vill leva festlivet som singel eller familje livet som make. Och jag ska bara sitta tyst och finna mig i det, finna mig i hans ord, finna mig i hans val...

Jag har hela tiden sen eländet började sagt att jag känner på mig att hanbara låter mig hållas för att jag inte ska träffa nån ny innan honom eller så länge han är på hemmet. För kärleken finns inte längre, han kan omöjligen älska mig med det sättet och beteendet han har mot mig. Det är ingen kärlek i att se nån annan lida, höra nån annan gråta eller i att behandla nån man är gift med som nån med en smittsam sjukdom. Faktum är att han är den som är smittsam, hans missbruk har smittat mig, jag har blivit en missbrukare utan droger, en missbrukare som lever för sin man på sättet han vill leva.
En människa som älskar en annan människa stänger inte sin make/maka ute, Man skiter inte i att svara i telefon eller på sms, Man blir inte arg av att höra dennes röst, Man nedvärderar inte och smutskastar sin make/maka.

Samtidigt i allt elände kan jag inte sluta tänka på bröllopet vi hade, det var så fint, fina klänningar, fina kostymer, mina barn var så underbart fina, våra familjer satt med tårar i ögonen så lyckliga, kyrkan var perfekt, festen var perfekt, maten var perfekt...ALLT...Hur kan han inte tänka på det?
 Hur kan han inte tänka på saker han lovat mig, lovat barnen?  Hur kan han inte må dåligt över att inte få komma hem till sin familj? Hur kan han inte må dåligt över allt han utsatt oss för? Det finns så mycket HUR, VARFÖR, NÄR....Och inga svar.
Men våra nära då? Våra vänner? Vill inte dom veta eller förstå vad som skett? Dom som närvarade på bröllopet, dom som umgåtts med oss och som trott att allt var bra fram tills återfallet? Hur kan dom bara finna sig i det hemska beteendet han har mot mig, tycker dom att de är okej eller tycker dom att så länge han beteer sig bra mot dom så är det okej...Varför säger ingen stopp? Jag är den som får höra, du måste sluta ringa honom, du måste bryta med honom, du måste göra si och så...
Men vem säger åt honom att han måste skärpa sig, att han måste tänka sig för, att han borde skratta sig lycklig som har/hade en familj som står kvar trots allt...

Han kommer att släppas snart, han kommer hem till stan, till en egen lägenhet med egna möbler, hur ska allt bli då? Ska han umgås mer med sin tjejpolare han inte kan släppa än med oss, mig o barnen? Kommer han ens att ringa? Kommer han bry sig eller kommer allt vara på hans villkor?

Jag förstår ingenting, jag önskar helt ärligt att detta aldrig skett, eller att jag aldrig gift mig och jag är så evigt tacksam att vi aldrig hann få barn...

JAG HATAR HANS SÄTT ATT BEHANDLA MIG EFTER ALLT JAG GJORT FÖR HONOM...//C

Hon förtjänar hela himlen!

Lisa Ekdahl


Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna.

Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår,
men klagar för att det är över.
 

Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld, att stå
under din kontroll
Löftet hon gav rörde något annat,
men jag antar att det inte längre
spelar någon roll.

För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man.
 

Du sa att du är beredd,
att va storsint, att förlåta
Vad svarar man på sånt,
ska man skratta, ska man gråta.

Du som gjort henne så illa,
ska du kalla henne brottslig nu?
Om hon någonsin ska förlåta,
är det hon, inte du.
 

Löftet hon gav, var aldrig att följa dina nycker
Att ingå i ditt spel
Löftet hon gav rörde något annat,
så nu kan hon inte klandras.

Hon gör inte något fel
För hon kommer aldrig mera hit.
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man.
 

Du sa att hon var så svår,
rent omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt,
mellan er två var det så.

Men nu vill du åberopa brott
Och nu säjer du i raseri,
att den förräderskan har gått
Jag säjer hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri.
 


Tidigare inlägg
RSS 2.0