Hjärnspöken
Vad är det för fel på mig? Hur fungerar mitt huvud?
Jag vet ju att jag inte mår bra av detta, men jag vet inte vad jag skulle må bäst av just nu! Jag verkar bara vilja mig själv illa! Varför tycker jag inte att jag förtjänar bättre än detta? Vill jag verkligen ha en människa i mitt liv som hatar, slänger skit och gör vad han vill? Vill jag verkligen vara med nån som inte repekterar mina känslor och vill mig väl. En man som skiter i sin fru!!
Helt ärligt, skulle nån av mina vänner ringa till honom och säga tex att jag låg allvarligt skadad på sjukhuset så skulle han inte bry sig, han skulle inte sitta och vaka vid min sida!
Jag ville detta så jävla mycket! Jag ville ha ett perfekt liv med den perfekta familjen, det perfekta äktenskapet, den perfekta kärleken, genom eld och vatten, varje andetag. Jag vill hjälpa honom genom svårigheter, jag ville stötta honom när han va nere, jag ville ge honom mitt allt. Jag ville köpa hus, skaffa hund, gemensamma barn. Och de ville han med tror jag, han sa så då..Men var det han som sa så eller var det fasaden av den bra maken som sa så?
Jag har så svårt att veta vem han är, jag trodde jag visste, men den snälla ömsinta mannen, den som älskade så han nästan exploderad, den som inte kunde vara utan mig en sekund...den va han bara ett år..och sen har han varit den elaka. Så han kanske aldrig var den där snälla...han kanske ville vara den människan men kunde inte!
Är det verkligen meningen att en kvinnlig vän ska betyda mer än en hustru? Han verkar ha planerat hela sommaren med henne, dom ska va ute och åka och njuta av sommaren..MEN VI DÅ??? HUR kan man komma så nära inpå mina barns liv och när dom älskade honom som mest vända ryggen åt dom...
Och vet ni, jag längtar så grymt mycket tills den dagen JAG kan säga ifrån utan ångest, utan tårar, utan att ens bry mig! Jag kan nästan längta efter den dagen han ringer mig 140 ggr, saknar mig, vill ha mig, älskar mig...För den dagen...kommer han förstå hur illa han gjort mig. Men varför längta efter en dag som aldrig kommer komma? När ska det gå in i mitt huvud att han aldrig aldrig aldrig kommer att känna empati..han är inte kapabel att göra det!
Jag HATAR min hjärnspöken..Jag hatar att dom äter mig innifrån, att dom får mig att sluta andas, att dom tvingar ut tårarna. Jag hatar att dom hindrar mig från att gå vidare med mitt liv....JAG ÄR SÅ JÄVLA BLÅST! Ibland önskar jag att jag skrivit upp alla jävla ord han kallat mig, alla elaka saker han sagt, alla sjuka sms...HUR kunde jag acceptera att han sov hos samma jävla tjej 3 gånger och köpa deras historie om att dom baaaaaara är vänner och iiiiiiiinget hände...HUR DUM FÅR MAN BLI?
Alla bevis har legat rakt under näsan på mig och ni ska inte tro att de är något jag får nämna utan att få höra att han inte vill veta av mig om jag fortsätter? För varje fråga jag vill ha svar på kommer ett nytt hot..och liten och patetisk som man är så blir man rädd...
Hur ska jag kunna känna mig värd att få ha ett sunt förhållande? Jag vet att det finns andra jag skulle må 1000000 ggr bättre med, men jag tillåter mig inte det...för någonstans i min hjärna studsar mina små hjärnmonster och säger att OM du träffar nån ny som sabbar du alla chanser att få leva med X....Men varför vill jag det? Vill jag ens det? Jag är så jävla rädd för mig själv just nu, mitt sjuka tänkande..
Vad har han gjort med mig??
Jag vet ju att jag inte mår bra av detta, men jag vet inte vad jag skulle må bäst av just nu! Jag verkar bara vilja mig själv illa! Varför tycker jag inte att jag förtjänar bättre än detta? Vill jag verkligen ha en människa i mitt liv som hatar, slänger skit och gör vad han vill? Vill jag verkligen vara med nån som inte repekterar mina känslor och vill mig väl. En man som skiter i sin fru!!
Helt ärligt, skulle nån av mina vänner ringa till honom och säga tex att jag låg allvarligt skadad på sjukhuset så skulle han inte bry sig, han skulle inte sitta och vaka vid min sida!
Jag ville detta så jävla mycket! Jag ville ha ett perfekt liv med den perfekta familjen, det perfekta äktenskapet, den perfekta kärleken, genom eld och vatten, varje andetag. Jag vill hjälpa honom genom svårigheter, jag ville stötta honom när han va nere, jag ville ge honom mitt allt. Jag ville köpa hus, skaffa hund, gemensamma barn. Och de ville han med tror jag, han sa så då..Men var det han som sa så eller var det fasaden av den bra maken som sa så?
Jag har så svårt att veta vem han är, jag trodde jag visste, men den snälla ömsinta mannen, den som älskade så han nästan exploderad, den som inte kunde vara utan mig en sekund...den va han bara ett år..och sen har han varit den elaka. Så han kanske aldrig var den där snälla...han kanske ville vara den människan men kunde inte!
Är det verkligen meningen att en kvinnlig vän ska betyda mer än en hustru? Han verkar ha planerat hela sommaren med henne, dom ska va ute och åka och njuta av sommaren..MEN VI DÅ??? HUR kan man komma så nära inpå mina barns liv och när dom älskade honom som mest vända ryggen åt dom...
Och vet ni, jag längtar så grymt mycket tills den dagen JAG kan säga ifrån utan ångest, utan tårar, utan att ens bry mig! Jag kan nästan längta efter den dagen han ringer mig 140 ggr, saknar mig, vill ha mig, älskar mig...För den dagen...kommer han förstå hur illa han gjort mig. Men varför längta efter en dag som aldrig kommer komma? När ska det gå in i mitt huvud att han aldrig aldrig aldrig kommer att känna empati..han är inte kapabel att göra det!
Jag HATAR min hjärnspöken..Jag hatar att dom äter mig innifrån, att dom får mig att sluta andas, att dom tvingar ut tårarna. Jag hatar att dom hindrar mig från att gå vidare med mitt liv....JAG ÄR SÅ JÄVLA BLÅST! Ibland önskar jag att jag skrivit upp alla jävla ord han kallat mig, alla elaka saker han sagt, alla sjuka sms...HUR kunde jag acceptera att han sov hos samma jävla tjej 3 gånger och köpa deras historie om att dom baaaaaara är vänner och iiiiiiiinget hände...HUR DUM FÅR MAN BLI?
Alla bevis har legat rakt under näsan på mig och ni ska inte tro att de är något jag får nämna utan att få höra att han inte vill veta av mig om jag fortsätter? För varje fråga jag vill ha svar på kommer ett nytt hot..och liten och patetisk som man är så blir man rädd...
Hur ska jag kunna känna mig värd att få ha ett sunt förhållande? Jag vet att det finns andra jag skulle må 1000000 ggr bättre med, men jag tillåter mig inte det...för någonstans i min hjärna studsar mina små hjärnmonster och säger att OM du träffar nån ny som sabbar du alla chanser att få leva med X....Men varför vill jag det? Vill jag ens det? Jag är så jävla rädd för mig själv just nu, mitt sjuka tänkande..
Vad har han gjort med mig??
Kommentarer
Postat av: Babyborderline
Vet du? jag skrev upp allt han kallade mig, sån jävla tur när jag tänker ångra mig, bara att läsa och minnas.
Trackback
