Det ena efter det andra..

Det blir allt mer sällan jag skriver här märker jag, inte för att jag inte vill utan kanske för att jag bearbetat och fått ur mig så mycket att jag inte har samma behov längre. Det gör inte lika ont längre men de smärtar än och kommer nog att göra det resten av livet. Jag gav honon en så stor del av mig själv och han vände mig ryggen pga sitt missbruk.
I en bok jag läst står det att man ska vara tacksam för alla händelser i livet, för utan de händelserna skulle man inte vara den starka människa man är. Och det kanske stämmer men jag tycker att det är så fruktansvärt svårt att vara tacksam för nått som gjort och gör så ont.

Jag fåt ständigt reda på hur det går för X och vad som händer i hans liv, jag vet inte om det är för att jag söker information eller om det beror på att hans vänner på nått sätt ser oss som gifta och vill att jag ska rädda honom. Jag både vill och vill inte veta. Nu har han åkt dit för 2 st ringa narkotika brott och för graffitti, han har dessutom lyckats bli vräkt. Nu sitter han och planerar sitt liv ihop med den nya tjejen, vi kan kalla henne N. Dom har bott i hop sen han kom ut från hemmet och ska väl nu  som jag hört flytta till nått annat. Jag förstår mig inte på honom eller henne..gubbfan är fortfarande gift.

Mina tankar snurrar, jag försöker gå vidare och dejta lite smått. Jag sköter mitt jobb och försöker ha det roligt med mina barn och mina vänner. Men bara under en tunn tunn yta så finner man sanningen om mig. Jag är inte så lycklig som jag ser ut för det finns för mycket smärta och för mycket besvikelse inom mig. Jag vet inte om jag skulle vilja ha honom tillbaka, jag begär inte mycket av honom längre men en sak som jag verkligen vill är att han ska inse att han gjort fel, att han hade de bättre med mig än nu. Någon form av ånger är allt jag begär. Men troligen så sitter de så djupt inom honom och kommer kanske aldrig upp till ytan, och speciellt nu när han har nån annan att tänka på.

Om man ska skriva lite om mig så är det lätt att det blir förvirrat, jag är en förvirrad yrhöna. Jag älskar X och det känns inte som om jag någonsin kommer att få uppleva den kärleken med nån annan. Den kärleken är så förvriden och förpestad, jag har läst om en psykopats kärlek och den beskriver våran kärlek så väl. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna bli förälskad igen. Jag har dejtat och de är superfina killar, mysiga, roliga normala killar. Men dom är inte X...gnistan tänds inte på samma sätt. Visst kan jag känna pirr i magen och tänka framåt att tex "han kan jag få ett bra liv med" Men lika snabbt kan jag förlora den gnistan och känna att jag inte vill nått alls. Handlar det om att jag inte är redo?? Eller är det kört, är jag sårad för livet och har blivit en manshatare??

I bland vill jag bara skriiiiiika ut till världen " HÄÄÄÄÄR ÄR ADRESSEN TILL MIN BLOGG, VARSÅGOD, LÄS" Jag vill att alla ska veta vad jag varit med om, inte bara se mig som en liten patetisk ex fru som försöker smutskasta sin ex man...Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, men jag vill mötas av förståelse...

Jahajaa..då fick man lufta sina tankar i dag med...Många kramar//C


Kommentarer
Postat av: Millan

Oj...hoppas jag inte känner detsamma ....kram

2009-09-19 @ 08:00:53
URL: http://kumbayaya.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0