Åklagaren!
På kvinnojouren i tisdags fick gruppen träffa en åklagare och lyssna hur det går till om man vill anmäla! Han förklarade att när det gäller psykisk misshandel så är det oftast ord mot ord som gäller och det håller inte som bevis i rätten, men han rekomenderade att anmäla allt, det minsta lilla så att det finns mer att gå på om det händer saker i framtiden. Jag blir så arg! Kan en man/kvinna nästan tortera en med ord till självmord och sen slippa stå för det? Herregud, jag förstår ju såklart att det är lättare om man blir slagen men det borde finnas vissa lagar och regler när det gäller kvinnor som lever i så osunda relationer och plågas med så nedvärderade ord dagligen att livet inte längre känns värt att leva. Javisst det finns kvinnofridskränkning, Hot mm men hur lätt är det att bevisa nått som inte lämnar blåmärken på utsidan och som oftast sker bakom stängda dörrar?
Ja ja det var intressant att få höra hur dom arbetar i allafall!
Jag känner mig lite starkare för varje dag men han finns ständigt i mina tankar, när jag är ute och går och sånt. Är han i närheten, vem är han med, tänker han på oss, har han kanske skaffat nån ny, ja det är en stor rullians i huvudet på mig konstant. Har fortfarande inte hört ett ord och vad jag kan minnas har jag inte hört av mig på nått sätt till honom sen i fredags vilket är rekord för mig.
Sorgen börjar sakta förvandlas till ilska och besvikelse..Det känns inte längre lika självklart att jag ska vara med honom. Javisst han är min man och jag älskar honom, men skilsmässan går igenom i augusti och det betyder att det inte finns så mycket tid att reparera alla skador som skett..och absolut inte när han håller sig borta.
Samtidigt som alla dessa tankar spökar så har jag ett stort behov av en familj, jag vill leva med nån som en familj, en normal familj. Jag vill ha ett till barn ganska snart. Men de jag mest är ute efter är trygghet och stabilitet. Kommer X någonsin att ändras? Enligt statistiken så är inte chansen så stor, det är inte många med de problemen som anpassar sig till en normal vardag. Då återstår frågan, är det dax att gå vidare och hitta kärleken på annat håll??
Många kramar till er och tack för alla kommentarer =)
Ja ja det var intressant att få höra hur dom arbetar i allafall!
Jag känner mig lite starkare för varje dag men han finns ständigt i mina tankar, när jag är ute och går och sånt. Är han i närheten, vem är han med, tänker han på oss, har han kanske skaffat nån ny, ja det är en stor rullians i huvudet på mig konstant. Har fortfarande inte hört ett ord och vad jag kan minnas har jag inte hört av mig på nått sätt till honom sen i fredags vilket är rekord för mig.
Sorgen börjar sakta förvandlas till ilska och besvikelse..Det känns inte längre lika självklart att jag ska vara med honom. Javisst han är min man och jag älskar honom, men skilsmässan går igenom i augusti och det betyder att det inte finns så mycket tid att reparera alla skador som skett..och absolut inte när han håller sig borta.
Samtidigt som alla dessa tankar spökar så har jag ett stort behov av en familj, jag vill leva med nån som en familj, en normal familj. Jag vill ha ett till barn ganska snart. Men de jag mest är ute efter är trygghet och stabilitet. Kommer X någonsin att ändras? Enligt statistiken så är inte chansen så stor, det är inte många med de problemen som anpassar sig till en normal vardag. Då återstår frågan, är det dax att gå vidare och hitta kärleken på annat håll??
Många kramar till er och tack för alla kommentarer =)
Kommentarer
Postat av: J ovanför backen..
Har sagt länge att jag tycker att du ska gå vidare, men jag vet även att det är lättare sagt än gjort. Jag hoppas att detta hjälper och stärker dig, och även får dig att inse att du är värd nå så mkt bättre.
Postat av: Mandy
Fortsätt kämpa! Jag vet att jag är dålig på att lämna kommentarer. Men du är otroligt stark!! Glöm inte de!
Trackback
