Förlåt mina vänner!

Jag har inte varit aktiv här inne på ett tag, inte pga att allt blivit bättre utan för att det blivit för mycket. När man går på kvinnojouren så tvingas man ta upp saker som legat dolda under ytan ett tag och det är svårt. Det känns ändå som  att man kommer nån vart, man bearbetar en bit i taget.
Det känns som om jag och X har släppt taget om varandra, men på hans villkor som alltid. Han ringer inte, smsar inte..ingenting..
I torsdags pratade jag med honom en snabbis men då fick jag bara höra vilken missbrukare jag är som äter anti depressiva, att jag är sjuk och att min omgivning inte märker hur sjuk min medicin gör mig (???) Ja vad ska man säga! Han hävdar ena dagen att vi är ett par och andra dagen att jag är hans värsta mardröm. Man blir rent ut sagt knäpp av att lyssna på honom. Dessutom har han kommit ut från hemmet och är en fri man sedan i fredags, men jag har inte sätt skymten av honom. Är det inte sjukt? En man som valde att gifta sig med mig och jag med honom. En man som var som en far för mina barn under tre år, att han inte ens ringer och säger nu är jag fri...Nej nej han sitter där hemma i sin etta, förmodligen med sitt kvinnligas sällskap och är lycklig över att vara fri, fri från äktenskap, fri från barn, fri i sitt liv...

Jag har funnit en otroligt värdefull människa, en man som blivit en nära vän. En manlig vän som stöttar mig från dag till dag, inga krav, ingenting, bara en vän...Även fast jag kan känna skuld för att jag umgås med honom när allt är som det är så är jag ändå tacksam att jag träffade honom när jag gjorde. Ett stöd i vardagen av det motsatta könet, en underbar känsla!

På tisdag ska jag till kvinnojouren igen, uppdaterar efter det...//C

Kommentarer
Postat av: Ji

Hej C,

Jag tänker på dig och känn ingen press på att skriva. Önskar dig bara allting du behöver, Ji

2009-05-07 @ 09:42:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0