Första gruppsamtalet
I dag hade jag mitt första gruppsamtal! Jag kände mig så vilsen, ensam och utsatt när jag kom in i rummet och skulle slå mig ner i den gröna fotöljen! Vi började prata lite och berätta vad vi varit med om och plötsligt slog det mig att jag var en av dom. Vissa saker dom sa var bara så rätt och vissa saker jag sa var så rätt för dom. Vi lyssnade, nickade, grät och pratade. Jag har länge känt mig så mesig för att jag "bara" varit utsatt för psykiskmisshandel men när jag satt där med min kopp kaffe i den gröna fotöljen förstod jag att jag inte var ensam i gruppen om detta. Och en psykisk misshandel är inte så bara för dom som upplevt den!
Saker som jag inte reagerat på innan vart nu så klara och jag börjar sakta förstå att det jag upplevt kanske är mycket större än det jag förstått.
Små saker som tex saker X kallat mig, saker han gjort, saker som jag reagerade på när dom hände men sedan bara stoppat undan i min bakficka för att inte tänka på det mer. Vissa saker X sagt som kanske inte sårade första och andra gången men tredje och fjärde tog det hårdare och femte gången satt det redan inpräntat i själen.
Jag vet att många i min närhet sätt saker & hört saker som han sagt eller kanske gjort men vad vet dom om vad som hände bakom stängda dörrar? Vissa dagar var det så negativ stämmning att man inte vågade säga vad man tyckte för att X kanske skulle få ett utbrott eller kanske rent av dra.
Jag känner verkligen att denna gruppen kommer ge mig så mycket, jag kommer finna förståelse i saker som hänt men också att lära mig att säga stopp innan gränsen är nådd och inte vänta och vänta tills det är försent.
När mötet avslutats och vi lämnade lokalen så kollade jag efter kvinnorna som gick åt olika håll och tänkte för mig själv att jag aldrig aldrig kunde ha gissat bara av att se på dom vad dom igentligen gått igenom. Vi är vanliga människor, ett blåmärke syns på utsidan men inte i själen.
När jag satt på bussen hem så började jag känna mig så matt, trött, utarbetad men ändå på ett bra sätt. Jag kände mig stolt att jag gick dit, längtar efter nästa gång och förstår att anledningen till att jag är trött är för att jag öpnnat en dörr som varit sluten av ångest, skuld och tårar så länge.
Nu är min dörr öppen och nu måste jag kasta ut all smuts som gror i mig, när jag är klar så kommer jag att stänga dörren som em lyckligare och starkare människa.
Ett steg i rätt riktning :)
Många kramar/C
Saker som jag inte reagerat på innan vart nu så klara och jag börjar sakta förstå att det jag upplevt kanske är mycket större än det jag förstått.
Små saker som tex saker X kallat mig, saker han gjort, saker som jag reagerade på när dom hände men sedan bara stoppat undan i min bakficka för att inte tänka på det mer. Vissa saker X sagt som kanske inte sårade första och andra gången men tredje och fjärde tog det hårdare och femte gången satt det redan inpräntat i själen.
Jag vet att många i min närhet sätt saker & hört saker som han sagt eller kanske gjort men vad vet dom om vad som hände bakom stängda dörrar? Vissa dagar var det så negativ stämmning att man inte vågade säga vad man tyckte för att X kanske skulle få ett utbrott eller kanske rent av dra.
Jag känner verkligen att denna gruppen kommer ge mig så mycket, jag kommer finna förståelse i saker som hänt men också att lära mig att säga stopp innan gränsen är nådd och inte vänta och vänta tills det är försent.
När mötet avslutats och vi lämnade lokalen så kollade jag efter kvinnorna som gick åt olika håll och tänkte för mig själv att jag aldrig aldrig kunde ha gissat bara av att se på dom vad dom igentligen gått igenom. Vi är vanliga människor, ett blåmärke syns på utsidan men inte i själen.
När jag satt på bussen hem så började jag känna mig så matt, trött, utarbetad men ändå på ett bra sätt. Jag kände mig stolt att jag gick dit, längtar efter nästa gång och förstår att anledningen till att jag är trött är för att jag öpnnat en dörr som varit sluten av ångest, skuld och tårar så länge.
Nu är min dörr öppen och nu måste jag kasta ut all smuts som gror i mig, när jag är klar så kommer jag att stänga dörren som em lyckligare och starkare människa.
Ett steg i rätt riktning :)
Många kramar/C
Kommentarer
Trackback
