Måndag med tankar!
Tanke verksamheten är det inget fel på, värre med minnet. Glömmer bort saker folk säger till mig på några timmar. Blir vansinnig på mig själv. Men det är väl så när man befinner sig i stressade situationer. Mina tankar har rört sig mycket om hur jag kunde hamna i denna sits.
Jag träffade honom när han var inlaggd på hemmet, men jag är ingen människa som dömmer utan tycker att människor ska få en andra chans att förbättra sitt liv. Han kom in i mitt liv och när han släpptes så var de bara för honom att flytta in hos mig och barnen. Då hade jag inte hunnit utvecka mitt medberoende, det kom senare när alla misstankar började komma. Han började försvinna, va borta över nätter, gå hem till folk vad än klockan var. Redan då örjade jag bli osäker men jag köpte hans förklaringar, dom verkade så glasklara då. Men när man nu i efterhand tänker efter så var dom så dåliga.
Det var alltid nån som mådde dåligt, nån som ville ha sällskap, han som inte kunde sova, nån som behövde hjälp, ville spela, det spelade ingen roll vad klockan var, han va tillgänglig dygnets alla timmar. Tjejer som killar! Något jag inte heller gillade var att han hade svårt att bryta med vänner som inte var bra för honom. Det var tecken nummer 2 det. Ska inte gå in på detaljer sådär, men allt vansinne, alla lögner blev till mitt medberoende.
Jag blev först orolig och arg över att han kunde lämna oss, sin familj mitt i natten. Tänk om nått skulle hända och om jag behövde honom. Vi hade många gräl, många tårar och diskussioner. Och de slutade med att jag köpte hans storys och vi vart sams. Så fortsatte det bara det att ilskan utvecklades till sorg och kontrollbehov. Jag ville veta vart han skulle, med eller till vem, när han skulle komma hem och ibland ge honom senast tider han skulle va hemma. Men jag visste, jag bara visste att han ljög och att han inte var där han sa att han skulle vara. Han svarade sällan på mobilen och sällan på sms, eller så skrev han nått i form med att "du behöver inte oroa dig, kommer snart" och 6 timmar efter det var han inte hemma än och svarade inte alls. Det var så många sömnlösa nätter!
Jag började hota honom med att lämna honom men inget hjälpte. Sen började jag sätta gränser men dom flyttades ständigt efter hans vilja. Jag kunde hota att kasta ut honom om han inte kom hem efter att han varit borta i 2 dygn men sen när han väl kom hem så backade jag. Jag grep efter alla halmstån jag kunde, men han förnekade ständigt att han börjat och sa att han skötte sina provtagningar, tills jag fick den smällen med...Han hade inte tagit dom på 6 månader...Nu visste jag ju, nu var det bevisat och ändå, ändå så gjorde jag inget förutom att försöka prata vett med honom. Men man kan inte nå ut till nån som inte vill bli nådd!!
Jag försöker se hur detta har förändrat mig som person och det är ganska tydligt. När vi träffades var jag en glad sprallig tvåbarnsmamma, jag skrattade, var energisk..och den jag blivit nu, är en tjej som försöker lysa upp ansiktet när jag träffar bekanta men på insidan är jag matt, sliten, trött, lessen, full med ångest, förvirrad, rädd....Jag tappade bort mig själv när jag försökte rädda honom..
Skriver mer i morgon, lite i taget, nu ska jag få ur mig detta ur mitt system...
Jag träffade honom när han var inlaggd på hemmet, men jag är ingen människa som dömmer utan tycker att människor ska få en andra chans att förbättra sitt liv. Han kom in i mitt liv och när han släpptes så var de bara för honom att flytta in hos mig och barnen. Då hade jag inte hunnit utvecka mitt medberoende, det kom senare när alla misstankar började komma. Han började försvinna, va borta över nätter, gå hem till folk vad än klockan var. Redan då örjade jag bli osäker men jag köpte hans förklaringar, dom verkade så glasklara då. Men när man nu i efterhand tänker efter så var dom så dåliga.
Det var alltid nån som mådde dåligt, nån som ville ha sällskap, han som inte kunde sova, nån som behövde hjälp, ville spela, det spelade ingen roll vad klockan var, han va tillgänglig dygnets alla timmar. Tjejer som killar! Något jag inte heller gillade var att han hade svårt att bryta med vänner som inte var bra för honom. Det var tecken nummer 2 det. Ska inte gå in på detaljer sådär, men allt vansinne, alla lögner blev till mitt medberoende.
Jag blev först orolig och arg över att han kunde lämna oss, sin familj mitt i natten. Tänk om nått skulle hända och om jag behövde honom. Vi hade många gräl, många tårar och diskussioner. Och de slutade med att jag köpte hans storys och vi vart sams. Så fortsatte det bara det att ilskan utvecklades till sorg och kontrollbehov. Jag ville veta vart han skulle, med eller till vem, när han skulle komma hem och ibland ge honom senast tider han skulle va hemma. Men jag visste, jag bara visste att han ljög och att han inte var där han sa att han skulle vara. Han svarade sällan på mobilen och sällan på sms, eller så skrev han nått i form med att "du behöver inte oroa dig, kommer snart" och 6 timmar efter det var han inte hemma än och svarade inte alls. Det var så många sömnlösa nätter!
Jag började hota honom med att lämna honom men inget hjälpte. Sen började jag sätta gränser men dom flyttades ständigt efter hans vilja. Jag kunde hota att kasta ut honom om han inte kom hem efter att han varit borta i 2 dygn men sen när han väl kom hem så backade jag. Jag grep efter alla halmstån jag kunde, men han förnekade ständigt att han börjat och sa att han skötte sina provtagningar, tills jag fick den smällen med...Han hade inte tagit dom på 6 månader...Nu visste jag ju, nu var det bevisat och ändå, ändå så gjorde jag inget förutom att försöka prata vett med honom. Men man kan inte nå ut till nån som inte vill bli nådd!!
Jag försöker se hur detta har förändrat mig som person och det är ganska tydligt. När vi träffades var jag en glad sprallig tvåbarnsmamma, jag skrattade, var energisk..och den jag blivit nu, är en tjej som försöker lysa upp ansiktet när jag träffar bekanta men på insidan är jag matt, sliten, trött, lessen, full med ångest, förvirrad, rädd....Jag tappade bort mig själv när jag försökte rädda honom..
Skriver mer i morgon, lite i taget, nu ska jag få ur mig detta ur mitt system...
Medberoende!
Hej
Mitt namn är C och jag är medberoende. Ett medberoende betyder att man är medberoende i nått form av missbruk. Det kan vara en Fru, Man, Barn, Förälder Eller vän. Man blir så van att leva i en situation att man blir ett med missbruket. Man börjar sätta gränser men förflyttar ständigt gränserna efter den missbrukande. Man börjar stå ut med saker som man annars inte skulle bara för att slippa bråk, kanske i rädsla för att förlora personen.
Väldigt ofta hålls en fasad som döljer känslor av kaos, oro nedstämdhet. Känslan av att leva i ett förvirrat tillstånd är nästan alltid närvarande. Man tycker det pågår mycket som är obegripligt. Man går omkring och är arg - medvetet eller omedvetet. Känslan av att vara offer är ofta förekommande, man upplever det som om det nästan är omöjligt att ta sig ur den situationen man befinner sig i. Situationen är olöslig. Alla dessa starka känslor som man inte tar hand om på ett hälsosamt sätt resulterar många gånger i psykosomatiska reaktioner exempelvis magproblem, sömnsvårigheter, hjärtbesvär.
En annan variant är känslomässig bedövning - "det är så mycket jag borde reagera på, men jag känner ingenting". Känslorna har kanske medvetet varit avstängda i åratal. En människa som är känslomässigt avstängd har ju heller ingen koll på sig själv.
Detta är min kamp, min strid, att långsamt börja ta mig ur detta och bli den människa jag en gång var. Min kamp att kunna lita på människor som vill mig väl, att våga släppa någon nära inpå. Mina symptom på mitt medberoende är tydliga och skrämmande. Sömnlöshet, minskad/ökad aptit, Ångest, Ont i hjärttrakten, Oro, Stress, Deppression, yrsel.
Jag ska ta mig ur detta, jag ska ta över min kropp igen.
Men frågan kommer alltid kvarstå, varför? Och vet personen hur dåligt en medberoende kan må?
Mitt namn är C och jag är medberoende. Ett medberoende betyder att man är medberoende i nått form av missbruk. Det kan vara en Fru, Man, Barn, Förälder Eller vän. Man blir så van att leva i en situation att man blir ett med missbruket. Man börjar sätta gränser men förflyttar ständigt gränserna efter den missbrukande. Man börjar stå ut med saker som man annars inte skulle bara för att slippa bråk, kanske i rädsla för att förlora personen.
Väldigt ofta hålls en fasad som döljer känslor av kaos, oro nedstämdhet. Känslan av att leva i ett förvirrat tillstånd är nästan alltid närvarande. Man tycker det pågår mycket som är obegripligt. Man går omkring och är arg - medvetet eller omedvetet. Känslan av att vara offer är ofta förekommande, man upplever det som om det nästan är omöjligt att ta sig ur den situationen man befinner sig i. Situationen är olöslig. Alla dessa starka känslor som man inte tar hand om på ett hälsosamt sätt resulterar många gånger i psykosomatiska reaktioner exempelvis magproblem, sömnsvårigheter, hjärtbesvär.
En annan variant är känslomässig bedövning - "det är så mycket jag borde reagera på, men jag känner ingenting". Känslorna har kanske medvetet varit avstängda i åratal. En människa som är känslomässigt avstängd har ju heller ingen koll på sig själv.
Detta är min kamp, min strid, att långsamt börja ta mig ur detta och bli den människa jag en gång var. Min kamp att kunna lita på människor som vill mig väl, att våga släppa någon nära inpå. Mina symptom på mitt medberoende är tydliga och skrämmande. Sömnlöshet, minskad/ökad aptit, Ångest, Ont i hjärttrakten, Oro, Stress, Deppression, yrsel.
Jag ska ta mig ur detta, jag ska ta över min kropp igen.
Men frågan kommer alltid kvarstå, varför? Och vet personen hur dåligt en medberoende kan må?
